#MeToo – Hur jag lärde mig att säga nej

Jag la nyligen upp en inlägg på min Facebook med hashtaggen #metoo . Den hade då redan cirkulerat ett tag och många kopierade ”standard”-texten med en beskrivning av vad syftet med den är; Att uppmärksamma magnituden av hur många som blivit utsatta för övergrepp. Det fick mig som så många andra att tänka på min erfarenhet av det, ur flera olika vinklar, och valde till slut att fokusera på den lilla positiv sida jag kunde hitta av det negativa som drabbat mig, men tyvärr visade det väldigt snabbt att mitt syfte och tanke med inlägget tyvärr feltolkats.

Först blev jag lite stött och nästan arg över att någon, som jag tolkade det, inte ansåg att jag hade ”rätt” att använda hashtaggen i det syfte jag gjorde. Ett syfte som jag då ansåg blivit missförstått och som jag kommer förklara längre ned, men här och nu ska jag precis som med de personer jag hade en privat konversation med om detta missförståndet, berätta bakgrunden till mitt inlägg.
På ett sätt jag aldrig berättat det förut, om något jag nog knappt velat se för vad det egentligen var.

När jag var 12 år blev jag våldtagen.

Det här har jag nog aldrig sagt rakt ut. Inte för att jag direkt ”skämts” eller haft problem att egentligen ens prata om det, men jag har inte tagit det ”på allvar” eller vetat om jag ska eller ens ”har rätt” att kalla det våldtäkt eller ej. Låter konstigt eller hur?
Jag var 12 år gammal och väldigt onykter, nån av de första gångerna. Jag hade hamnat avsides med en kille jag tyckte om, jag tror han var ett år äldre. Vi hånglade, eller ”strulade” som man sa då och jag tror vi hade gjort det någon gång förut till och med. Vi låg uppe på ett tak på Söder och hånglandet övergick till att vi tog på varandra, vilket jag med på, men sen ville han mer. Det ville inte jag. Jag var oskuld och min plan var inte att förlora den på ett skitigt tak, rejält onykter med någon jag inte var kär i. Mina tankar om sex, min oskuld, kärleksrelationer, var väldigt mycket mer romantisk än så. Jag minns till och med tydligt hur jag hade en bild av hur det skulle ske första gången på en strand i solnedgången.
Jag mumlade mina nej samtidigt som vi fortsatte att hångla, försökte ta bort händer som började dra ner mina byxor över höfterna, försökte hålla honom borta men han fortsatte med sin agenda. Jag minns suddigt hur jag ligger på rygg med byxorna halvt neddragna och kniper ihop mina lår så hårt jag bara kan, vägrar sära på benen, medan han fortsätter jucka. Det pågår inte särskilt länge. Jag känner ingenting, mer än att det är kladdigt på insidan av låren, jag tror än idag att han aldrig var inne i mig, därav oklarheten kring om jag ”vågat” kalla det våldtäkt. Men faktumet kvarstår att han, trots mina tydliga markeringar att jag inte ville, fortsatte. Det är en våldtäkt. 

Dagen efter råkar vi mötas och han frågar något om kvällen innan, vad jag minns eller tror hände, något sånt. Han säger att jag ”inte ska oroa mig, det hände inget” eller någon liknande som får mig för stunden lite mer ”trygg” med min känsla och bild av att min oskuld faktiskt var kvar och att det bara varit en konstig, obehaglig händelse. Den känslan varade inte länge. Kort senare är ryktet igång. Han skröt om hur han hade tagit min oskuld. Jag skämtades med, blev retad och kallades ”Karlsson på taket”, och jag intalade mig nog att jag inte brydde mig särskilt mycket, jag höll fast vid min bild av vad som hänt, eller snarare inte hänt, jag tror inte ens jag ”försvarade” det eller försökte förklara utan lät folk hålla på. Men det tog ändå. Till slut blev jag så less på att jag själv inte fått bestämma eller knappt veta om jag var oskuld eller inte så jag låg med en annan kille jag inte var ett dugg intresserad av bara för att ”få det ur världen”. Det där fina jag hade sett så mycket fram emot. Jag ville bara få bestämma själv, jag ville inte att någon skulle ha fått tagit det ifrån mig. 

Än idag känns det ibland lite konstigt när det någon gång kommer upp på tal hur/när man förlorade sin oskuld och jag har aldrig haft ett bättre svar än ett diffust ”Jag vet inte riktigt”.

Så, där är sanningen. Det känns faktiskt skönt att för första gången verkligen sagt det rakt ut.

Tack och lov hade jag efter detta 2 helt fantastiska ”pojkvänner” i tonåren, sex blev något jättehärligt, roligt, tryggt och inget konstigt eller negativt alls. Men det var efter detta, när jag blev äldre och började gå ut på krogen som jag tydligare märkte en effekt av mitt övergrepp, hur det hade påverkat mig. Tack och lov till något positivt, även om det kom av en negativ händelse. Jag hade lärt mig hur tydligt jag behövde säga nej. Jag hade lärt mig att det räcker tyvärr inte alltid räcker att säga nej. Mitt nej hade fått ett eftertryck för jag hade lärt mig vad konsekvensen kan bli om den andra personen verkligen inte förstått vad mitt nej betyder, att jag verkligen inte vill, på riktigt. Jag hånglade runt, raggade, sov hos killar, jag hade till och med en period där jag sällan använde trosor men ändå kunde sova hos någon och be att få låna mjukisar för jag att jag inte ville vara naken med personen.

Det här handlade mitt Facebook-inlägg om. Under den här perioden hade jag också turen/fördelen att de killar jag träffade, sov med, etc. faktiskt accepterade mina nej, precis som det borde vara (men tyvärr inte är). Jag gjorde inget mirakulöst, jag hade tragiskt nog bara lärt mig hur tydligt mitt nej behövde vara och jag kunde verkligen stå för att jag inte ville, när jag inte ville. På samma sätt som att det aldrig är en tjejs fel om ett nej inte tas på allvar så är det heller inte en tjejs rätt eller uppgift att hon ”sagt nej tillräckligt tydligt”, utan så länge ett nej har uttryckts är det ALLTID den andra partens uppgift att respektera och acceptera detta nej.

När jag ändå är inne på ämnet kan jag dock inte låta bli att ta upp en annan poäng. Absolut, mina krogragg har accepterat mina nej och det är tacksamt. Desto mer beklagligt är det att jag inte haft riktigt samma ”tur” i mina vuxna förhållanden. Jag tycker det är viktigt att förklara att övergrepp inte bara handlar om våldtäkter och tafsningar, utan att manipulera eller tjata på någon att göra något personen inte vill är lika mycket övergrepp det med.

Jag har i båda de relationer jag haft som vuxen tyvärr varit med personer som inte riktigt accepterat mina nej.
Jag har fått höra kommentarer som:
”Men vadå, analsex är ju något man gör för den man älskar”.
”Du sa ju faktiskt att vi någon gång skulle ha analsex, nu har det faktiskt gått flera år”
”Men om du har för ont för att ha sex kan du väl i alla fall suga av mig”
eller varför inte den fantastiska midsommarafton då min dåvarande pojkväns absolut bästa vän sitter och förklarar för mig hur
”Jag MÅSTE ju faktiskt ha mer sex med honom, han är en person som behöver och är van vid mycket sex”

Jag vill knappt tänka på hur många gånger jag legat och tittat på TV och kanske har tankarna någon helt annanstans (som egenföretagare är det väldigt svårt att inte ta med jobbet i sängen, det sitter i huvudet), för att plötsligt på en hand i trosan utan direkt förvarning. Att det då inte alltid rinner till utan man kanske spontant rycker undan för det mest känns som man är på en stel gyn-undersökning handlar inte om att jag nödvändigtvis inte tycker om dig eller är kapabel till att bli kåt, men jag kanske hade behövt något som ledde bort mina tankar någon annanstans först. Förspel är inte en så jävla dum idé ibland och handlar inte alltid bara om att dyka ner till oralsex (sjukt va?) utan det kan vara enkel beröring, kramar, pussar eller ibland till och med ett samtal!
Men nope, om jag inte var ”go” så jag fick sura miner och en ryggtavla vänd mot mig.

Tack-och-jävla-lov har jag för det mesta orkat stå emot, men inte alltid. När en person man verkligen älskar gång på gång påpekar hur han inte känner sig älskad på grund av att man inte har tillräckligt mycket sex, så gör man det. Man går med på det, man FÖRSÖKER bli kåt även fast man är trött, stressad, har ont och ingen lust alls. Men ju mer det tjatas (Nu menar jag tjatas, inte pratas om eller förs en dialog med syfte till gemensam lösning) desto mindre sugen blir man. Kroppen glömmer bort hur den ska bli kåt. Jag bokade till och med läkartid för jag trodde att det var något fysiskt fel på mig, att jag rent fysiskt inte längre kunde bli kåt. Jag behövde ingen läkartid för att kunna bekräfta att så var det verkligen inte, så fort jag fick bestämma själv, så fort jag slapp tjatet så kom sexlusten tillbaka.

Jag vågar nog påstå att skaran som tänder på tjatsex är försvinnande liten.

Så OM du är i ett förhållande och om du känner igen dig som den som tjatar… Don’t! Jättehärligt att du vill ha mer sex, sex är fantastiskt och helt underbart, särskilt med någon du verkligen tycker om och älskar, men tjata inte! Och nej, i det läget är det INTE en komplimang att du inte kan hjälpa det utan bara blir så ”himla kåt” på personen.
Om personen du är med inte vill, försök förstå varför, se om ni tillsammans kan göra något, men tro mig, du kommer ingenstans med att skuldbelägga. Det finns ingen knapp att trycka på för att bli kåt när hjärnan inte vill, även om man själv till och med vill! Och när man börjar gå emot viljan och låta kroppen gå med på saker den egentligen inte vill så blir problemet bara värre, det är som att försöka betala lån med nya, dyrare, lån. Det löser ingenting och skjuter problemet framför sig som bara växer.

Att inte lyssna när någon säger nej är ett övergrepp, även om du älskar personen. 

Dag 4 – Absolut ingen självdisciplin och festalkoholism

Nu är det ju lite som så att självdisciplin aldrig varit min starkaste gren. Om jag inte gör något för någon annan, då jävlar ser jag till att få det gjort. Men som i det här fallet, att tävla i SM. Det är klart jag vill göra bra i från mig, men jag kommer inte släppa allt för att träna dygnet runt. Så funkar inte jag.

Så, även om jag var supertaggad i lördags när jag skrev sist och hade tänkt träna i söndags så… blev det inte riktigt så. Sedan jag flyttade till Karlstad så blir det naturligtvis så att jag inte träffar mina vänner i Stockholm riktigt lika ofta och i lördags så hade jag planerat sedan några veckor tillbaka att träffa min absolut bästa vän Joy och även min typ äldsta bästa vän Johanna som jag träffar äääännu mer sällan och hade verkligen sett fram emot det!

Dessutom skulle vi på Öl & Whiskey-mässan och jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag försökte inbilla mig att jag skulle träna på söndagen men in i det sista så tänkte jag att jag ”skulle ta det lugnt”. Men jag har ett litet problem. Jag är som jag brukar kalla det festalkoholist (ta nu inte detta på blodigt allvar), vilket innebär att jag dricker ju väldigt sällan, i princip aldrig till vardags, knappt ett glas vin till maten när jag går ut och äter men… när jag väl är ledig och ska ”festa till det lite”, då är det kört. Jag har helt enkelt för roligt och hänger inte riktigt med när kroppen börjar få i sig för mycket, nuförtiden är det ju knappast några mängder som behövs heller, så efter bara några ”provsmakningar” på mässan var det ju full jävla rulle på mig i lördags! 😀

Jag hade ändå hur roligt som helst, så ja, det var väl kanske inte så bra att jag var ganska oduglig till någonting på söndagen när jag hade tänkt träna egentligen och eftersom jag är en gammal kärring tar det ju minst 2 dagar att helt bli mig själv igen så här sitter jag nu dag 4 och har fortfarande inte lyft ett finger för mitt SM-program haha ooops 😀 Men men, en dag i taget, som sagt så är fokus detta år att ha roligt så det ska nog bli bra till slut!

20151003_172813 Ida och Yatzy

 Jag och bebin innan jag gick ut i lördags :)

IMG_0042.JPG

Jag och bebin för snart nästan exakt ett år sen 😀 Min lilla Yatzy har blivit så stoooor

Dag 1 – På väg till SM

Här har man ju inte hållt till på ett tag… I ”bloggen” alltså. Men, i och med att det nu råkade bli så att jag sökte och faktiskt också kom med till SM så tänkte jag skriva av mig lite. Peppa mig själv att göra mitt bästa. Idag börjar jag.
Mentalt, jag har ingen tid för träning idag förutom den lektion jag hade i morse med mina nivå 2 tjejer.
Nu sitter jag istället på tåget och försöker gå igenom det som kallas ”Code of points”, en bok eller häfte med regler och poängsystem för internationella tävlingar. Jag kommer förklara lite närmare längre fram hur det funkar, men just nu sitter jag mest och tittar igenom och försöker hitta trick som jag känner att min kropp klarar av och orkar med utan att gå sönder, det har jag varken råd, tid eller lust för. Min högsta prioritet är att kunna vara en bra instruktör, inte att placera mig på SM.

Jag har hittat lite bra kombinationer men luften gick ur lite nyss när jag hade lyckats få ihop ett gäng bra bonuskombinationer bara för att sen upptäcka en regeländring i den nya Code of points, så då var det bara att tänkta om…
Men, första steget är taget!

image

image

På plats i Göteborg!

Klev på tåget 06:12 i morse och det är väl kanske inte riktigt mitt drömscenario, men nu sitter jag här på SVT i Göteborg och väntar på att kliva in i Vem vet mest-studion och träffa Richard igen :) Tror det kommer gå riktigt dåligt haha men förhoppningsvis roligt och att jag slipper några riktiga tourettes-idiotsvar

image

Köpte lite frukost på Espresso House eftersom jag kom fram lite tidigt och reagerade på deras juice… Färdigpressad? Ja, det var väl tur att man inte bara fick en apelsin i glaset…

image

En dröm som gått i uppfyllelse!

Jaap, där dog bloggen helt. Men jag har en ganska bra anledning faktiskt! Jag har blivit mamma!!! Ja… Eller… Alltså, jag har skaffat hund. För mig är det nästan större. Det har varit min typ största önskan sedan jag flyttade hemifrån. Längtat så mycket till den dagen då jag känt att jag haft tillräcklig stabilitet att skaffa en egen liten fyrfota kompis och äntligen har den dagen kommit! Hon heter Yatzy och är helt fantastisk! Hon är en blandras mellan Bichon Havanais, Bichon Frissé, Malteser och Lhasa Apso.

Så, nu har jag fått berätta om henne, ni ska få lite bilder också, så ska jag försöka att inte göra bloggen till värsta hundbloggen efter det haha

Sitter på tåget till Göteborg för att medverka i Vem Vet Mest…. Fråga mig iiiinte varför haha men så är det… Kan ju bli hur pinsamt som helst…

Berättar mer om det senare, här har ni bebisen!

IMG_0041.JPG

IMG_0039.JPG

IMG_0042.JPG

IMG_0038.JPG

IMG_0036.JPG

IMG_0037.JPG

Det mentala är så otroligt viktigt

Efter en helt fantastisk helg så kom en rejäl förkylning som ett brev på posten… Så, nu sitter jag och tittar ikapp på lördagens Atleterna på SVT Play och reagerade och reflekterade lite över något som har varit väldigt återkommande i programmet och ofta är i liknande tävlingssammanhang.

Det mentala. Meningar som ”Det mentala är det absolut viktigaste” o.s.v. dyker upp lite överallt. Och jag håller med. Men i min värld finns det olika sätt att se på det mentala. Vad är syftet? Vad är en ”stark mentalitet”?

I programmet så verkar ”stark mentalt” mest innebära den som vill vinna mest och fokuserar fullt på det, att man blir förbannad när man förlorar o.s.v. Absolut, det är ett sätt att vara stark mentalt. För mig innebär stark mentalt att kunna ha en dialog med mig själv, och sortera det som är relevant från det som inte är det. Att ha roligt och faktiskt må bra, även när prestationerna inte är 100% av diverse anledningar. Min prioritet i livet är att mår bra och vara glad. Är jag det känner jag mig stark mentalt.

Går jag runt i ett dygn och är tjurig och butter för att jag inte slog mitt personliga rekord lite halvuppvärmd i en TV-studio under förutsättningar som inte är optimala, eller, att jag inte vann över personer som har mer erfarenhet än mig i grenar som är helt nya för mig, då anser jag mig inte vara stark mentalt. Då är jag mest en ganska insiktslös person.

Vi vann kanske inte hela tävlingen, men inte någonstans känner jag att det handlar om att vi inte var starka mentalt. Och jag har vunnit så otroligt mycket mer på mitt deltagande i värden som inte går att mäta för någon annan. Jag hade så oerhört roligt. Och det tror jag har märkts. I ett av programmen säger till och med Nisse något i stil med ”Men kan du sluta vara så glad människa! Var nervös då!”. Och det var jag. Jag var supernervös. Men jag njöt av det. Jag blev jätteledsen efter t.ex. stavhoppet för jag fick inte prestera som jag ville. Men jag njöt av det också. Jag var nervös med ett leende på läpparna. Jag var ledsen med ett leende på läpparna. Jag kan uppskatta känslor. Även de lite jobbiga ibland. Det för mig är att vara stark mentalt.

En insikt jag fick från programmet är att jag är nog inte den där klyschiga tävlingsmänniskan längre. Man ändras som person genom livet. Jag har nog varit det, helt klart, och småbitar av det finns kvar. Men jag har mognat. När jag ser tillbaka på den personen idag, när jag var som mest tävlingsinriktad, ser jag en ganska omogen Ida, inte nödvändigtvis på ett negativt sätt, men jag hade inte riktigt hittat eller lärt mig uppskatta andra värden i livet än ”vinst”.  Jag jobbade som säljare och ett stort fokus var pengar, jag har tjänat t.ex. 1 miljon per år, men det kommer i ett annat inlägg.

Men den mentala styrkan har knappast blivit sämre för att jag inte alltid vinner. Snarare tvärtom. Tror aldrig jag har känt mig starkare mentalt än vad jag gör idag och jag vet att det bara blir bättre. För jag tillåter mig själv misslyckas. Jag tillåter mig själv vara ledsen. Jag tillåter och accepterar negativa känslor, vi människor fungerar så, de känslorna finns där vare sig vi vill eller inte. Hur vi hanterar dem och vad vi gör av dem är det viktiga för mig. Jag letar efter det positiva. I allt. ”Ok, det där SÖG, men vad var bra med det?”. Det märks även det i programmet. Jag var ledsen när det framgick att vi åkte ut men det FÖRSTA jag sa till Sunday med ett leende på läpparna och tårar i ögonen var ”Vi löser det här ändå, jag har en plan B”. Så fungerar jag. Jag tror Sunday var mer besviken än mig när vi åkte, men även han kunde få fram ett leende och njuta av erfarenheten.

Så,även om jag inte alltid vinner, så känner jag mig faktiskt väldigt ”stark mentalt”.

Ni glömmer väl inte insamlingen? Vi har kommit en bra bit på vägen men är inte riktigt ända framme än!

http://sundayssupermarket.se/

Skärmavbild 2014-10-22 kl. 15.56.57

2014-05-27 21.40.25