Hur mår jag, egentligen? Läker ett hjärta?

Idag har det gått exakt ett år sedan. Precis som då är klockan nu efter midnatt, fast då var den ganska mycket mer än så. Jag hade gråtit så länge, så många gånger och jag behövde bara göra något. Jag behövde göra något annorlunda, något för att bryta mönstret. Så jag skrev. Jag har alltid tyckt om att skriva men gör det tyvärr sällan men där och då var det allt jag kunde göra för att göra någonting.

Så jag skrev. Personligt, utlämnande och uthängande. En gång sedan dess har jag fått frågan rätt upp i ansiktet som jag trodde så många fler skulle ställa och som, säkert, fler tänkt i det tysta. ”Varför? Varför skrev du det, varför la du det öppet, var det inte mellan er?”
För att jag behövde göra något nytt, jag behövde bryta det destruktiva mönster jag satt mig i, förlåta, ursäkta, försvara, förneka.
Och den stora responsen har istället gett mig kanske precis det jag behövde och någonstans undermedvetet hoppades på.
Det var över 3000 personer som läste det inlägget, vilket för mig är helt sjukt. Av dessa är det en bra bit över 100 som faktiskt aktivt hörde av sig. Skrev kommentarer på inlägget, privata meddelanden, sms, ringde. Folk jag inte träffat på länge kunde plötsligt säga på stan ”Du, jag läste ditt inlägg”. Och bland dessa var ALLA peppande! På många olika unika sätt, men det var riktigt häftigt och fick mig att känna så mycket positiva känslor som annars låg långt borta just då. Så tack! TACK TACK TACK alla ni som tog er tid, det betyder nog mer än vad ni kanske tror.

Och svaret på frågan de flesta stället idag – Nej. Vi har ingen kontakt. Alls. Jag har knappt hört hans namn det här året, vi har få gemensamma vänner. Så jag vet inte vart han befinner sig, vad han gör, vem han är med, ingenting. Det är märkligt men också skönt. Jag vill inte veta.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag är ”över det”. Över honom. Det är jag inte. Jag älskar honom, jag vet inte om det är så att man alltid gör det på ett eller annat sätt efter en så intensiv relation? Känns så sjukt att det skulle gå bort. Blekna, svalna, avta, absolut, men försvinna? Jag tvivlar.
Men jag är också väldigt tillfreds med den insikten. Jag tänker på honom varje dag, fortfarande. Så kommer det nog vara ett bra tag till. Det var ett tag sen jag grät nu, men ångest och sorg kan komma över mig ibland. Jag vet inte riktigt längre om det är saknaden av honom eller bara någon dock.

Just nu är jag ensam. Eller själv. Är väl mest ett ordval. Jag börjar trivas helt okej med det men känner framför allt att jag behöver det, bli trygg och få bort stressen över att bara vara jag ibland. Jag vill inte bara fylla en plats som blivit tom, jag vill bygga mitt liv så som får mig att må bra och råkar det dyka upp någon som kompletterar på vägen så får vi väl se vad som händer.

Jag hade däremot tur och dejtade världens bästa kille förra sommaren. Det var inte långt efter jag publicerat inlägget som vi sågs första gången och tanken var nog aldrig från min sida att det skulle bli någon längre relation men efter första gången vi sågs så umgicks vi nästan varje dag i ett halvår. Det var så lätt. Han fick mig att skratta, komma ut och göra saker, umgås, ta mig bort från jobbet, gav mig närhet, hångel, sexlust. Allt sånt man trodde skulle vara så långt borta så länge.
Jag minns så tydligt någon dag i början när vi sågs, när jag precis flyttat in i min nya lägenhet och hade planerat att åka till IKEA. Han hade varit bortrest över helgen och vi hade inte pratat lika mycket som vi brukade, men jag hade nämnt att jag skulle dit på tisdagen. Vi pratade i telefon på måndagen och han säger ”Förresten, du vet att jag har räknat med att jag ska vara med dig i morgon och hjälpa till?”. En sån liten sak. Jag hade inte frågat honom, utan det var så självklart för honom att hjälpa mig för att han hade möjlighet. Här har jag levt med en människa i flera år som till slut hade blivit den sista jag gick till för att fråga om tjänster eller hjälp. Inte för att han inte hade gjort det, jag vet att han hade gjort precis allt jag bad honom om, men jag behövde alltid fråga och det var alltid ett problem, alltid krångligt och jobbigt. Precis det som blev droppen den där natten när jag bestämde mig för att klippa helt. Jag hade hjälpt honom hela våren, allt från långväga flytt till begravning. Inte för att han bad mig om något av det, utan för att jag hade möjligheten och jag ville hjälpa honom, det var så självklart för någon jag brydde mig så mycket om, som jag älskade så mycket. Men den kvällen jag bad om hans hjälp var det ”jobbigt”.

Jag och min sommarromans insåg dock när hösten kom att vi kanske inte riktigt hade de känslor som behövdes för att bygga vidare, men vi hade det mest odramatiska och softa breaket ever. Jag hade rekommenderat honom till min egen syster om jag haft någon.

Det som är svårast att hantera är alla drömmar och mål. Det där var verkligen mannen i mitt liv för mig under alla åren. Jag hade aldrig varit kär innan och så som jag kämpat för att det skulle bli vi så fanns det inte i mina tankar att det någonsin inte skulle vara så. Jag var så extremt säker på att han skulle bli pappa till mina barn och bara någon månad innan vi bestämde oss för att gå isär (2 år sen, alltså 1 år innan inlägget jag skrev för 1 år sen) minns jag tydligt hur jag efter en gemensam resa började planera i mitt huvud när och hur jag skulle lägga upp framtiden och jobb så vi kunde ha barn. Jag hade 2 år tidigare gjort en abort för att vi inte var redo (någonstans där började jag på riktigt inse att allt kanske inte var riktigt som det skulle i vår relation, men det är ett helt annat kapitel), men där och då såg så mycket fram emot att känna mig det. Det har varit svårt att bearbeta, jag hade tryckt på ”on”-knappen på bygga bo och familjplaneringen och alla de känslorna men istället blev det kortslutning. 

Det är ett så stort mål för mig, barn och familj, ett mål som fanns inom räckhåll för 2 år sen. Ett mål som var min stora drivkraft i det jag gör och all tid och energi jag lägger på mitt jobb. Mitt stora konkreta mål är att den dagen jag får barn ska jag ha möjligheten att inte behöva gå iväg och jobba 40 timmar i veckan för att få en vettig inkomst, den behöver inte vara särskilt hög, men tillräckligt för att inte har för stor ekonomisk stress, Jag vill spendera mycket tid med mina barn och jag är beredd att offra den tiden nu för att jobba ”ikapp” så jag kan ge mig själv den tiden tillbaka när jag har barn. Det målet känns väldigt avlägset nu. Under det år jag kanske arbetat som allra mest i hela mitt liv, har det vissa dagar känts tomt och meningslöst, trots att jag absolut älskar mitt jobb! Jag har skapat det själv, jag har fantastiska människor omkring mig, jag mår oerhört bra när jag håller klasser och man får ständigt positiv feedback. TROTS det tog ångesten och tomheten över ibland. Det där stora målet som var inom räckhåll, fanns inte längre. Det gick inte ens att föreställa sig.
Vad är då meningen?

Men nu börjar jag äntligen må bättre. På en resa i Thailand i december var det något som lossnade och sen dess känner jag att det börjar vända uppåt långsamt. Jag hade några dagar där på en ö för mig själv och vet ni vad jag gjorde? Nej, jag satt inte och mediterade, yogade, tränade, hittade mig själv, o.s.v. Jag drack och festade. Dygnet runt i drygt en vecka. Hånglade med en ny kille i princip varje kväll, satt på en surfbräda på dagarna och drack kokosnötter med rom i. Och jag mådde TOPPEN! Jag hade så sjukt roligt! Nu rekommenderar jag väl förstås inte alkohol på det sättet, men jag drack inte för att må bättre eller dränka något, utan för att jag hade lust och hade roligt. Alla tankar om ”vad man borde” och ”hur man ska bete sig” efter 30 och vad folk tyckte och tänkte var borta. Jag gjorde precis vad jag kände för. Jag dansade i solnedgången, runt en brasa vid havet , på nattklubb, med hundarna på stranden.
Jag kom hem och så mycket stress försvann. Jag måste inte hitta någon som kan fylla den där platsen direkt. Jag har tid på mig. Jag är ung, frisk, stark och jag behöver faktiskt inte ”växa upp” riktigt än. Eller alls. Jag måste bara hitta tillbaka till mig, den person jag vill vara och den person som jag faktiskt vill att någon annan så småningom ska tycka om. För den personen jag varit under tiden jag inte mått så bra, eller som jag var de sista åren i vår relation, är kanske inte riktigt den person jag hade velat att någon valde heller, för det är inte riktigt jag. Det var en period jag behövde gå igenom men inte ett mentalt stadie jag vill stanna i.
Jag är en glad skit. Optimist med lite sarkastisk och stundvis cynisk humor. Och helt ärligt så tycker jag faktiskt rätt mycket om mig själv också, så det gör mig ingenting att jag får lite tid att hänga med just mig själv också. Och Yatzy förstås, hunden. Så helt ensam är jag ju inte!

Så… Hur mår jag då? Jag skulle inte påstå att hjärtat läker på ett år. Kanske gör just den delen som gick sönder denna gång heller aldrig det. Men man lever ändå, för man har inget annat val i min värld och man gör vad man kan för att vända det till något positivt, allt annat är otacksamt. Min älskade moster fick en stroke i januari i år och bl.a. det fick mig att tänka lite om just det. Den delen av hennes hjärna kommer aldrig att fungera igen, men istället får hon lära hjärnan att hitta nya sätt att jobba, fungera, och lära sig. Kan hon lära sig prata igen kan jag tveklöst ”lära mig” att älska igen. Livet är en så häftig upplevelse och ja, ibland spelar hjärnan såna elaka spratt med en och får en totalt att glömma bort hur lyckligt lottad man är och istället målar en svart sörja över hela ens person och känslor, man glömmer bort känslan av ett äkta leende och glädje. Men i livets lotteri, bland alla människor som föds över hela världen, när man tänker på hur majoriteten av jordens befolkning lever och har det, som vi inte ens kan föreställa oss här i trygga Sverige, om du hade chansen att ta en ny lott och börja om, hade du?
Eller kan du kanske, med de förutsättningar du har framför dig, skapa något bättre av det du redan har?

DU är ansvarig för dig egen lycka. Ta gärna hjälp, den finns, men förvänta dig inte att någon annan kommer göra det åt dig!
Att känna starka känslor är en ynnest, men låt det inte bara vara inom en del av spektrumet, skratta, gråt, skrik, tjut… lev <3

Snälla, hjälp mig att gå vidare

Snälla, hjälp mig att gå vidare

Sånt här ska man absolut inte lägga ut offentligt, eller hur? Total tabu. Det är ju privat och har inte med någon annan att göra. Men jag orkar inte mer så ni som älskar att gotta er i andras missnöjen, eller som kanske bara vill känna att ”va fan, alla har det inte lätt som det ser ut på Facebook”, varsågoda.
Varför i helvete jag skriver det här? För att jag blivit knäpp. Denna människa är en drog för mig och jag behöver er hjälp att ta mig bort från den. Vare sig ni känner mig eller ej, så behöver jag hjälp att inse det och ta mig därifrån, att släppa, att sluta låta någon köra över mig om och om igen, bryta ner mig till en person jag inte känner igen eller vill vara. Osäker och ledsen. Det är inte jag.

Först lekte han med mig under 2 års tid, det var så vår relation startade efter ca. 5 månaders uppbyggnad av förhoppningar via Skype då han bodde utomlands. Vi skulle ha det så fantastiskt när han kom hem, han lovade mig så mycket, men efter en helgs festande med sin bästa vän direkt efter han kom hem till Sverige så hade han insett att ”Jag vill inte ha flickvän”. Då började helvetet. Ena dagen stod han utanför min dörr och grät om hur han älskade mig för att nästa stund säga ”jag ska inte ringa dig när jag är full mer” och gå därifrån. Det här var när han hade pengar, var häftig och hade sitt ”jet set stekare”-liv. Då dög jag inte, då ville han inte ha nån flickvän för han ”ville ju träffa andra” som han sa till mig rakt upp i ansiktet några timmar efter han sagt att han älskat mig. När han efter dessa två år av tortyr inte hade några pengar kvar, inget jobb och skulle flytta hem till Sverige så blev vi ”äntligen” tillsammans och då bodde han hos mig ett år. Jag valde att inte ta något betalt, han erbjöd sig aldrig. Efter ett år ledsnade jag eftersom han inte skaffade något riktigt jobb men gärna hängde med polarna och fortsatte vissa av sina kostsamma rutiner, ville behålla sin image. Jag bad honom börja betala hyra, hur han löste det brydde jag mig mindre om. 4 månader senare när jag ber om hyran får jag kommentaren ”Vi måste hålla igen lite den månaden, jag har lite lågt med pengar just nu”.
Jag inser att vår livssituation med mig som enda ”stabil” inkomsttagare (nystartad egenföretagare) inte är hållbar och att vi måste sänka våra månadskostnader.
Jag säljer min lägenhet på Södermalm i Stockholm och köper en ny i Karlstad till oss som han ska hjälpa till att renovera, som ett sätt att få in en fot i renoveringsbranschen och få ett jobb, eftersom jag tydligt märkt att det fanns för mycket prestige från ett gammalt pokerproffs för att skaffa ett ”vanligt jobb” i Stockholm. Jag såg Karlstad som en nystart för honom och själv är jag ganska flexibel så det skulle nog funka. Personligen ville jag absolut inte ha ett renoveringsobjekt, men ja, det var ju en jättebra möjlighet för honom att få ett jobb så varför inte.
Jag står för allt. Betalar för lägenheten och tack vare bra förhandlad ränta eftersom jag tidigare haft väldigt bra inkomst och även sitter på en duglig kontantinsats så blir boendekostnaden per månad riktigt låg. Jag har nu låtit honom vara med och skapa ett fantastiskt fint boende till oss där jag betalar allt, med en månadskostnad på ca 2500 kr var.
Vi bor i Karlstad tillsammans ungefär ett år innan jag faktiskt börjar ledsna på riktigt att han fortfarande inte har en taxerad inkomst, något han lovar mig OM och om igen. Jag vill planera liv, framtid, barn men känner ingen trygghet. Jag gör slut.
Det varar inte länge, för jag älskar honom och han säger att han förstår varför jag gjort slut och att han ska ta tag i det, ”bli bättre”. Inget förändras. Det tar inte lång tid innan det vänds till att det är jag som är den dåliga som gjorde slut, jag ska passa upp på honom.
Vi åker tillsammans på semester över jul och nyår, en resa som kostar över 40.000 kr per person, pengar lånade på min lägenhet som jag sen får betala tillbaka.
4 månader senare inser vi det oundvikliga. Det här går inte. Kärlek övervinner faktiskt inte allt. Man måste må bra också. Vi kommer överens om att gå skilda vägar men att försöka hjälpa varandra ur det. Han lovar mig att hjälpa mig med de sista renoveringar och även försäljning så jag kan sälja lägenheten och gå vidare. Han flyttar ut, tar sitt och är klar.
De dagar vi har sagt att vi ska renovera försvinner han. Han har sagt att han ska fira midsommar utomlands några dagae och är borta i 3 veckor, svarar inte när jag hör av mig. Säger efteråt att det var för att han ”ville fokusera på att må bra själv”.
Jag förklarar att jag inte har tid eller energi för detta, jag klarar inte av att bo kvar ensam i den lägenhet vi har skapat för ett liv tillsammans och i en stad som inte är mitt hem, och att jag istället tar tag i saken med egna händer men anser mig då inte skyldig honom några pengar för det arbete han tidigare gjort i lägenheten och han säger ”ok”. (Han har då alltså redan bott ett år gratis hos mig på Söder, fått en resa för 40.000 kr + haft en månadskostnad för sitt boende på 2500 kr/månad för en stor, nyrenoverad 3:a tack vare mig)

Jag tar in hantverkare som kostar mig ett antal tusen till och får hjälp av nära och kära och lyckas få klart lägenheten (ca 3 månader senare än vad jag och exet kommit överens om) och lyckas få lägenheten såld till ett bra pris.
När jag vill bjuda honom på middag för att jag äntligen kan andas ut tar han för första gången upp frågan: ”Du, nu när du vet hur mycket du fick för lägenheten, tycker du fortfarande inte att jag ska få några pengar?”
När jag svarar att ”Vi har redan pratat om detta för flera månader sedan, och kom överens om att jag skulle göra arbetet själv och vi i så fall var klara med varandra ang. detta”
Han pekar mellan oss fram och tillbaka mellan oss och frågar ”Vad gör vi här då?”
Jag blir så paff så jag reser mig och går. Vi pratar inte på 2 månader.
Efter en ångestattack när lägenheten har överlämnats och tömts hör jag av mig, dum som jag är. Vi får kontakt och har en bra relation i några veckor. Jag sover hos honom några dagar och det känns bra, vi är inte osams, det kändes så dumt att vår långa relation skulle sluta i ett bråk om pengar säger jag och han håller med.
Måndagen samma vecka jag ska fylla 30 år ringer han mig. Han börjar med ca 20-30 minuter om saker som är jobbigt i hans liv. Jag stöttar, försöker vara snäll och positiv och struntar i att ventilera själv. Han frågar inget heller. Istället leder han in konversationen på nästa fråga. Återigen, han vill ha pengar.
Han har då kommit på att när lägenheten renoverade hade vi ungefär 40 000 kr som inhandlades på vårt gemensamma kontokort, saker som toalettdörr, golvlister, målarfärg etc. som har funnits och använts i vår lägenhet de 3,5 år vi bott där tillsammans. Han vill nu ha tillbaka sina 20.000 kr av dessa eftersom ”Jag har ju fått tillbaka de när jag sålde lägenheten”.
Till slut tycker jag det hela blir så löjligt, jag har bett honom flera gånger att OM vi ska diskutera pengar ska vi göra det i person med alla papper och fakta framför oss, men eftersom han väljer att bråka om det på telefonen igen så för jag över pengar och ber honom att inte höra av sig mer. Jag skriver ett långt meddelande om att jag inte tycker om att bråka om pengar och jag tycker att det är synd att han inte ser något värde i att jag har försökt hjälpa honom att komma på fötter. Hade jag velat ”tjäna pengar” på honom hade jag istället tagit skälig hyra för möblerat boende för länge sen och legat flera tusen plus, men jag såg det som en relation där man ger och tar, inte kommer 8 månader efter uppbrott och vill ha pengar av varandra efter 5 års förhållande.
Mitt meddelande var känslosamt men inte argt och jag avslutade med ”Jag älskar dig, men hej då, du behöver inte höra av dig mer, jag orkar inte mer nu”.
Han behöll pengarna.
Knappt 14 dagar senare när han ser att jag är i Tel Aviv för att fira nyår och faktiskt mår bra går han in och likear en av mina bilder (vi är då inte vänner på FB), några timmar senare tar han bort sin like och gör om den igen. För att skapa reaktion. Visa att han ser. Han vet ju att jag ser. En stund senare skriver han på chatten, som att ingenting har hänt ”Gott nytt år, hoppas du mår bra, älskar dig”.
Det tar 24 timmar innan min reaktion har lugnat sig. Jag svarar och skriver att jag redan bett honom sluta höra av sig och att han vet precis vad han gör. Han vill skapa en reaktion. Han ser att jag mår bra utan honom och ha gillar det inte. Han vill förstöra, sätta en liten tagg i mig. Jag är arg ledsen och förtvivlad för jag kämpar hårt för att bygga upp mig själv igen och jag vet att han är fullt medveten om att hans blotta närvaro raserar det för mig, men han har inget svar, ingen ursäkt. Istället blockar han mig tillbaka. Inget försvar, ingen förståelse.
Han ville bara få sista ordet. Han ville inte att jag skulle få må bra utan honom. Att jag skulle få försöka gå vidare utan att han fick förstöra det en sista gång. Väl hemma i Sverige ses vi för att han säger att han vill be om ursäkt, vilket han gör. Som vanligt. Många ursäkter har det blivit under dessa år, men inte ens i närheten av lika många som antalet tårar.
 
Men jag förlåter. Om och om igen så förlåter jag. Jag älskar ju honom. Vi lyckas behålla en något avslappnad relation, ses och hörs lite då och då. Han ska flytta tillbaka till Stockholm igen och jag pratar med honom några dagar innan flytten. Får då höra att han tänkt att genomföra flytten från Karlstad till Stockholm ensam, utan direkt planering, inte hyrt någon flyttbil m.m.
Jag är själv mitt uppe i den mest intensiva och troligtvis mest avgörande perioden i mitt egna företag med 400 arbetade timmar under Januari, men säger till honom att jag självklart kommer och hjälper. Jag hyr en lastbil i Stockholm, kör till Karlstad och hjälper honom fylla den och kör med honom tillbaka till Stockholm. En självklarhet för mig, han bad mig aldrig.Några veckor senare inträffar en tråkig händelse i hans närhet. Jag finns där. Han behöver inte be mig. Jag tar ledigt, släpper allt och finns där. En självklarhet för mig, han bad mig aldrig.
 
Nyss hemkommen från en familjesemester har jag drömt om honom. Om de fina stunderna, det som var bra, om tryggheten. Jag saknar honom, oss, tryggheten och mår lite dåligt över det. Jag hör av mig när jag kommer hem, träffar honom och berättar hur jag mår.
Det här var i fredags. Under natten från fredag till lördag blir jag väldigt sjuk och sängliggandes, känner mig ännu mer ensam och sorgsen. Jag vet att han ska på fest men skickar ett meddelande tidigare på kvällen och säger att han gärna får sova hos mig. Han svarar inte. Ignorerar mig. Han har ju annat, roligare, saker att fokusera på.
Jag skickar ett meddelande till dagen efter, på söndagen runt lunch, men får inget svar. Igen. Bara ignorerar, det gör ju inget att jag blir lite ledsen en stund, han har ju både roligare och viktigare saker för sig.
Strax efter midnatt på söndagen ringer han, helt oförstående till att jag på något sätt skulle blivit ledsen av att ha blivit ignorerad, vaddå, han hade ju läst meddelandena precis när festen skulle börja, han kunde ju inte svara då heller.
(Att han själv gärna ringer, sms’ar frenetiskt vid andra tillfällen med lite berusning i kroppen och vägrar acceptera att jag gör annat och att jag ALLTID svarar, snällt, uppmuntrande och för att undvika obehag för honom är så klart inte relevant, han går ju först)
 
Efter en sömnlös natt i tårar över hans totalt ignoranta och oförstående inställning till att han gör mig ledsen så kommer han ändå över på morgonen och pratar i person och återigen, på något sätt lyckas tysta ner mig och min oro, när han är där försvinner all logik. Jag ber honom sova hos mig på kvällen eftersom jag är ordentligt sjuk och vet att jag kommer att ha svårt att somna, jag fasar för de där feberaktiga, ensamma nätterna med hjärtesorg och han kommer runt midnatt och sover över. Vi sover båda gott och det är lugnt.
Under dagen mår jag inte bättre, jag har feber och ingen ork, sover mera. Jag inser hur även detta finns en stor risk att bli en sömnlös natt i ensamhet och oro och ringer honom för att höra om han kan tänka sig att sova över en natt till för att jag ska få kunna sova lugnt.
Men det är för mycket begärt. En natt var uppoffring nog. Ikväll ville han faktiskt få spela TV-spel och ”vara hemma i sin härliga lägenhet”. Det var viktigare. Hur jag mår var inte så noga, han var ju där igår, han har ju redan ”ställt upp”, det räcker nu. Att komma och sova över några timmar en kväll till var för mycket begärt.
 
Jag hör och ser hur löjligt det här ser ut. Hur ”småsaker” det är och hur lätt det är att säga ”äsch, släpp det bara”. Men jag lyckas inte. Jag försöker. Men att känna att man ställer upp för någon utan tvekan i alla lägen och på alla sätt och den här personen kan inte ta tiden en kväll av sitt liv för att få mig att må lite bättre får mig att känna mig så jävla utnyttjad och värdelös. Och framför allt dum!
 
Det här har pågått i flera ÅR! Alla i min närhet har på de snällaste, finaste sätten, utan att smutskasta honom för mycket eftersom de vet att jag älskar honom, försökt få mig att inse att jag aldrig kommer få tillbaka det jag investerat i oss, det jag är beredd att ge honom. Men mitt hjärta lyssnar inte. Jag går på hans ursäkter om och om igen. Han har sagt till mig (i mitt ansikte) ”Dina tårar har ingen påverkan på mig, jag har sett dom för mycket” och tycker själv inte det är något konstigt. När han gör något som sårar mig höjer han rösten och blir arg och vänder det till att det är jag som är jobbig och dålig som överreagerar som jag gör, hotar med att lägga på, klippa kontakten o.s.v.
Alltid när han gör något fel eller gör mig ledsen, hur litet det än må vara och ja, ibland kanske helt ärligt fånigt och överdrivet (att inte vilja sova över, att inte svara på sms), så är det mitt fel att vi bråkar, jag som överdriver, jag som är känslig, jag som är dum.
Ursäkterna kommer efter ett jag. Om jag vänder på det, ”Hade du uppskattat om jag gjorde detta mot dig?” ”Hade du gjort så här mot en vän?”. Svaret är nästan alltid nej. Trots det överdriver jag. Trots det tar det lång tid innan ursäkten kommer.
Jag tror inte många tror att han är så här, för han är oerhört snäll mot alla omkring sig, ställer alltid upp, ofta utan att de behöver be om det. Glad, lättsam, framåt, aldrig något drama. Säger inte ifrån när han tycker någon gör fel, utan det får jag istället höra, när han är besviken på någon annan. Men han är inte så mot mig. För jag överdriver alltid. Mina känslor är överdrivna. När jag är ledsen räknas det inte.
Ibland tänker jag ”Äsch, det kunde ju vara så mycket värre, han skulle ju t.ex. aldrig slå mig och jag tror verkligen inte han någonsin skulle vara otrogen heller, han är ju verkligen en trygg och bra kille”, men ur ett objektivt perspektiv inser jag också hur sjukt det här är.

Ska jag vara tacksam över att någon manipulerar och utnyttjar mig för att det ”hade kunnat vara värre”?

Vad gör man? Hur fan tar man sig ur det här? Jag kan inte sluta älska honom och han ber ju ALLTID om ursäkt, ibland tar det lite längre tid än andra, men när han sitter där och håller om mig och säger att han inte ska göra mig ledsen igen går jag ju på det varje gång.

 
Hur mycket klarar hjärtat innan det är trasigt för alltid?

Jag är ingen jävla strippa!

Nu vill jag förstås inleda med att säga att jag har ingenting alls emot strippor som själva valt det yrket eller intresset. Ingenting alls. Men jag är trött på att bli tagen för något jag inte är och dessutom är det 2016 och man behöver en catchy rubrik. Kan snarare tycka att det är otroligt märkligt att det på något vis är mindre accepterat och ”skämmigt” att vara strippa, d.v.s. personen som står på scenen och bli beundrad och får betalt, än vad det nödvändigtvis är att gå på strippklubb som besökare och vara den som måste betala för att komma så nära en annan människa… Men det är ett helt annat kapitel.

Jag väljer att skriva detta inlägg på grund av de senaste veckans skriverier i medier då en artist blivit bokat för att uppträda på SKL’s kommundagar i Uppsala (Sveriges Kommuner och Landsting). Under uppträdandet blir en enda person (vad jag känner till, jag har ännu inte sett eller hört någon annan än Oliver Rosengren dela denna åsikt) upprörd och anser att underhållningen inte är passande, reser sig och tar en bild på artisten för att lägga på sociala medier och lämnar lokalen. SKL väljer att avbryta artistens uppträdande och be om ursäkt till publiken för valet av underhållning.

Det här inlägget handlar om Poledance. Pole fitness. Pole sport. Kärt barn helt enkelt för det finns många namn, jag väljer att använda Pole dance i detta inlägg och vi ska prata om det som träningsform och underhållning, så som på SKL’s kommundagar. Det vill säga en dans eller akrobatik där det primära redskapet är en vertikal stolpe av något slag.

En vertikal stolpe råkar händelsevis även vara ett vanligt inslag i på strippklubbar världen över samt i filmer och TV-serier där dessa förekommer. Det betyder inte att det är samma sak och jag är faktiskt ganska less på att behöva förklara detta för vuxna människor, som till exempel Moderaten Oliver Rosengren men jag återkommer till honom, först ska jag förklara vad jag menar och varför jag är less.
Hur ofta tror du Peter Forsberg fått frågan ”Är du konståkare?”. Inte så ofta va? Men i teorin, om han då svarade:
”-Nej, jag är hockeyspelare.”
Även om personen som frågat nu inte ens hade en aning om vad Hockey var så hade ju knappast ett logiskt motarguments varit
”-Nej du har fel, du har ju skridskor och du åker runt på is… då måste du ju vara konståkare, det finns inga andra alternativ”
Så är det för oss. I princip dagligen, det finns ju en stolpe, då måste det ju vara striptease. Till en viss mån kan jag förstå, de som försiktigt ventilerar sin okunskap och frågar utan att döma, de har jag inget emot. De som helt ärligt inte vet bättre. Men de som envisas att bestämma över mig vad jag valt att sysselsätta mig med och vad innebörden är för mig, de är inte värda många ören i mina ögon (Som Oliver Rosengren). De som trots att jag med ett förstående leende på läpparna svarar snällt
”-Nej, jag strippar inte, har aldrig gjort och kommer (förmodligen) aldrig att göra, jag tränar. Jag tränar hårt, jag instruerar, jag tävlar och jag uppträder i Pole dance. Men jag strippar inte och inget jag gör har för avsikt att vara sexuellt upphetsande för någon, även om det precis som de flesta andra danser kan vara både sensuellt, sexigt och vackert emellanåt.”

Den här stången då. Eller stolpen kanske. Medier har under veckan valt att återkommande kalla den för just ”Strippstång”. Jag är personligen rätt fundersam på hur det ser ut då en stång strippar, jag trodde det var människan runt stolpen som strippade.
Stången är väl ändå bara en stång om den inte har ett specificerat användningsområde? Annars får någon gärna förklara för mig vad stången har gjort för att förtjäna detta permanenta epitet.
Eller åtminstone varför man valt att använda det i ett sammanhang där ingen som helst strip har förekommit? Bör inte journalister ha ett bredare vokabulär än så, kan man tycka. Annars känns ju denna konversation också väldigt logisk med deras resonemang.
”-Ursäkta, kan du sträcka mig mordkniven?”
”-Ehm… det här är en vanlig kniv och den har inte använts till något mord”
”-Jo, fast jag har ju sett på TV att man använder knivar till mord, så då måste det ju heta så”

Tor Hatlevoll på SKL valde alltså att avbryta artisten och framträdandet och dessutom be om ursäkt till publiken för framträdandet, trots att den enda som borde få en ursäkt av Tor i den här situationen är artisten, Karin Odermatt som är en seriös och duktig artist och atlet som inte har någonting med striptease att göra. Jag har själv pratat med Karin angående detta för att säkerställa och undvika missförstånd. Det fanns ingenting i framträdandet som hade för avsikt att avspegla eller antyda till striptease.
Händelsen har även jämförts med en helt annan situation då en erkänd och välkänd porrstjärna varit iblandad i en kommunskandal som jag inte ens tänker gå in på då jämförelsen är både helt irrelevant och förolämpande mot artisten.
Jag tänker heller inte gå in så mycket djupare på mina spekulationer om hur reaktionerna hade sett ut i situationen om det istället varit en manlig poledansare eller en kanske en helt annan dansform, t.ex. samba eller varför inte balett där kläderna inte varit helt täckande. För enligt t.ex. Oliver Rosengrens påståenden så är det framför allt kläderna som gett upphov till den starka reaktionen, trots att det i vår träningsform uppenbart är en direkt nödvändighet med mycket exponerad hud för att få grepp på en metallstolpe vid avancerade akrobatiska övningar.

Så tillbaka till Oliver nu då, som faktiskt är orsaken och roten till denna helt urartade diskussion. Det inleddes med Olivers val att fotografera och publicera en bild på artisten på sin Twitter och ifrågasatte valet av underhållning. Han har sedan valt att medverka i ett antal intervjuer i media och uttalat sina åsikter om hur opassande det var, utan att egentligen kunna förklara exakt vad som var som opassande. Inte ens då jag personligen ifrågasatte honom på Facebook hade han något bra svar.

FB Inlägg Ida Rosén FB Inlägg Ida Rosén svar Oliver Rosengren 1 FB Inlägg Ida Rosén svar Oliver Rosengren 2

Oliver Rosengren använder märkligt nog ofta uttryck som ”flera med mig”. Jag har även sett i intervjuerna och artiklarna att det står att ”flera i publiken” blev obekväma etc. Trots dessa uttryck att det skulle vara så många i publiken som blev obekväma har jag hittills ENBART sett Oliver Rosengren uttrycka sitt misstycke, medan desto fler faktiskt tycker… precis tvärtom.

SKL besökare

SKL Besökare 3

SKL Besökare 2Bild lånad av artisten, Karin OdermattSKL Besökare UNT2SKL Besökare UNTHämtat från en artikel på UNT.se

Det verkar alltså som att det är en liten, futtig, okunnig och inskränkt minoritet bland besökarna som blivit stött av en vacker, stark och atletisk kvinnokropp som utförde avancerade atletiska konster, akrobatik och underhållning.
Om det hade suttit en liten grupp rasister i publiken, som blivit stötta av att det befann sig mörkhyade i lokalen och twittrat om detta, hade Tor Hatlevoll och SKL då också bett hela publiken om ursäkt?
Om det suttit en lite grupp gubbar i publiken som fortfarande tycker att kvinnor faktiskt inte ska ha rösträtt eller få stå på scen överhuvudtaget (jag menar, i antikens Grekland så spelades trots allt även kvinnoroller så klart av män) och twittrat (eller skickat röksignaler) om detta, hade Tor Hatlevoll och SKL då bett hela publiken om ursäkt?

Det här kan ju tycka som långsökta och orealistiska jämförelser, ”det där var ju länge sen”, men helt ärligt är det ofta så det känns när vi poledansare får ”skämmas” eller tystas ner bara för att några få vägrar inse att något utvecklats och förändrats. Att på grund av okunskap ständigt bli tagen för, anklagad för (ja, de gånger då det sätts en negativ värdering i ordet strippa/striptease anser jag att det är en anklagelse) något jag inte är och dessutom bli behandlad annorlunda för att någon eller några få har en missuppfattning om vem jag är eller vad jag gör är jag och många Poledansare med mig oerhört less på. Så nej, en gång för alla, jag är ingen jävla strippa.

Om du håller med mig i att den enda ursäkt som bör delas ut i denna situation är en från främst Oliver Rosendal men även från Tor Hatlevoll och SKL till artisten Karin Odermatt och oss andra i Sverige som har Pole dance som seriös sysselsättning och stora passion och inte har nån lust alls att bli kallade för strippor, så skriv gärna under vår namninsamling nedan och dela detta inlägg.

Mvh Ida Rosén



Det blev en tredje plats… till slut

Ja, nu gick ju inte SM alls som jag hade tänkt mig, men jag har ingen annan att skylla på än mig själv. Jag gjorde en chansning.
Jag bestämde mig sent för att ens ansöka och när jag fick veta att jag kom med valde jag mellan att köra safe eller att chansa och jag valde det andra. Jag har länge funderat på att göra ett program med inslag från min tidigare sport, Cheerleading, och eftersom jag i år ändå inte hade så mycket tid på mig så tänkte jag att det var dags att ge det ett försök. Jag tog mig lite vatten över huvudet.

Jag ville så klart ha mycket fart och energi men kroppen var nog inte riktigt redo för det i den form jag är. Väl på scen var det dessutom mycket som inte stämde för mig; min kropp fick bara inte grepp på mässingstolparna (jag är van vid rostfritt stål, stor skillnad), rotationen på spinny-stolpen blev helt absurd så jag trodde att jag skulle flyga av som okontrollerbar hamster och det där med att ha kjol på scen… ingen bra idé. Trodde på riktigt jag skulle flyga med huvudet före i golvet när jag gjorde mina legswitches på slutet.

Men trots alla dessa ursäkter och bortförklaringar tog jag mig faktiskt igenom programmet och det är jag både stolt och nöjd över. Tyvärr räknade domarna fel på plats så jag fick ingen medalj vilket nog hade räddat en riktigt dålig dag, men så här i efterhand har jag alltså fått tredjeplatsen tilldelad mig och det var inte alls många poäng till guldet, så det känns bra. Och dåligt. Hade jag bara skärpt mig går ju tankarna, men va sjutton… det var roligt och publiken verkade gilla mitt nummer och dessutom, jag är riktigt riktigt revanschsugen! 😀

Att guldet dessutom fick gå till vår fantastiska Zara Hedman från Örebro gjorde att det kändes hur bra som helst i alla fall, så otroligt duktig tjej!

Här är jag (och min inklistrade medalj) och resten av FLOW-gänget (minus Zara då)
Simon & Cecilia (guld, doubles professional) och Anki och Amanda (guld, doubles Elite)

Dag 1 – På väg till SM

Här har man ju inte hållt till på ett tag… I ”bloggen” alltså. Men, i och med att det nu råkade bli så att jag sökte och faktiskt också kom med till SM så tänkte jag skriva av mig lite. Peppa mig själv att göra mitt bästa. Idag börjar jag.
Mentalt, jag har ingen tid för träning idag förutom den lektion jag hade i morse med mina nivå 2 tjejer.
Nu sitter jag istället på tåget och försöker gå igenom det som kallas ”Code of points”, en bok eller häfte med regler och poängsystem för internationella tävlingar. Jag kommer förklara lite närmare längre fram hur det funkar, men just nu sitter jag mest och tittar igenom och försöker hitta trick som jag känner att min kropp klarar av och orkar med utan att gå sönder, det har jag varken råd, tid eller lust för. Min högsta prioritet är att kunna vara en bra instruktör, inte att placera mig på SM.

Jag har hittat lite bra kombinationer men luften gick ur lite nyss när jag hade lyckats få ihop ett gäng bra bonuskombinationer bara för att sen upptäcka en regeländring i den nya Code of points, så då var det bara att tänkta om…
Men, första steget är taget!

image

image

Att våga gå på djupet

Jag blev väldigt glad för jag fick en genomtänkt och ärlig kommentar på mitt lilla inlägg igår och det är ju precis det jag önskade, lite feedback, vad ni vill veta när ni tar er tid att gå in här och läsa min blogg. Så här löd kommentaren;

Såg dig i Atleterna och fastnade för din energi och ditt fokus. Det jag kände påminde om något inom mig själv. Inte bara fokuset och styrkan, utan också en osäkerhet och önskan om att bevisa någonting. Medvetenheten i kombination med en inre komplexitet i form av styrka/sårbarhet gjorde mig nyfiken.

Jag har själv, under många år, gått en lång och jobbig väg. Idag skriver jag på mininsikt.wordpress.com, där jag delar med mig av min förståelse om hur livet är uppbyggt och fungerar, utifrån ett fokus på energi, attraktion, medvetenhet och inre balans.

Har läst lite grann, och tänker ge den en chans, men inte bestämt om jag kommer följa bloggen. Uppskattar framför allt de inlägg som är personliga, och där man kan ana ett djup och känna en stark närvaro. Inte för att sätta nån press eller så… :)

Jag tycker om att skriva. Jag tycker om att dela med mig av mig själv. Jag ser mig inte som särskilt hemlig av mig, jag tycker snarare det är en komplimang när någon visar intresse i min person och det privata. Jag älskar att analysera och lära känna mig själv, vilket jag anser att kritik och feedback verkligen hjälper till.

Det är mycket som stämmer i kommentaren, en bra analys av den lilla tid jag faktiskt syntes i TV-rutan. Medvetenhet och självinsikt är två extremt viktiga egenskaper för mig, både i mig själv och de jag tyr mig till. Perfektion är diffust och i slutändan mest bara en åsikt. Man får göra fel, man får ha fel, man kan se ut som man vill, för mig är insikten det viktiga. Men den kommer inte alltid direkt, ibland måste man får vara, prova, uppleva innan den insikten kommer, och det är också okej, man får ändra sig och ha fel även om sig själv.

Jag tror osäkerheten som plockats upp i TV-programmet är två anledningar framförallt. Det första är kamerorna. Jag är OTROLIGT osäker och obekväm framför kameror, vilket krockar lite med min vilja att synas och höras. Det andra var den nya miljön och utmaningarna. Även om jag tycker det är okej att misslyckas, jag är ganska snäll med mig själv där, så VILL jag ju så klart inte göra det! Jag vill vara bäst, jag vill kunna allt och… att hamna i en situation där jag tyvärr vet att jag kanske inte riktigt har de förutsättningar som krävs för att vara bäst, samtidigt som de gärna vill pressa fram ”Jag kommer så klart vinna!”-mentaliteten i varenda liten ”intervju” och synk kan nog gjort att det framstod lite osäkert ibland. Än mer kan det anats i sista programmet, där var jag riktigt ledsen på riktigt efter stavhoppet, för ja, där hade jag min chans att ”bevisa någonting”, det var faktiskt en gren jag var förvånansvärt bra på för att vara nybörjare och min besvikelse när förutsättningarna gjorde att jag inte fick möjlighet att ”bevisa mig”… ja, det gjorde mig ledsen.

Så att osäkerhet och en vilja att bevisa mig ibland finns hos mig stämmer alldeles utmärkt :) Det jag är glad och tacksam över är att jag har insikten om det och vet hur jag ska hantera även dessa egenskaper, jag har gjort lite en ”grej” av att trivas med och använda mig av att jobba i underläge med fördomarna emot mig.

Allt ifrån att ha arbetat inom sälj på totalt maskulint dominerade arbetsplatser till att ja… försörja mig på en träningsform som har en hel del fördomar mot sig.
Jag är väldigt trygg i mig själv men är inte mer än människa, så självklart blir jag osäker ibland när något är nytt, men, jag gillar den utmaningen och nervositeten också :)

Hm, nu blev kanske det här inlägget lite osammanhängande, men… jag ska absolut försöka dela med mig lite mer av mig själv, tankar, erfarenheter, upplevelser och djup! Jag har redan ett par ”halvfärdiga” utkast som ännu inte lagts upp, t.ex. min syn på fördomar/rasism eller anledningen till att jag valt att minska min lön med ca. 80% och hur det påverkar en som person, så hoppas någon av dessa väcker intresse och att du fortsätter läsa.  Tack för att du tog dig tid att kommentera! Fortsätt mer än gärna med det, är de någon annan som undrar något, vill fråga något… vad som helst, kommentera gärna så blir jag lite mer motiverad att fortsätta blogga!

Hug