Nej, det går faktiskt inte “så bra”… och jag behöver hjälp.

Nej, det går faktiskt inte “så bra”… och jag behöver hjälp.

Ibland brukar jag skämtsamt säga att jag lider av ärlighetstourettes. Men det ligger något väldigt sant i det, för hemligheter, falskhet och påklistrade sanningar äter oftast upp mig. Därför har det under de senaste åren nästan varit jobbigt för mig när jag hamnar i situationer där jag kanske springer in i människor som jag kanske inte träffar så ofta och kommentarer liknande; “Åh, jag ser att det går så bra för dig, gud vad roligt!” dyker upp. Vilket ofta baseras på att de sett på sociala medier eller liknande att jag har mina fyra studios och att verksamheten vuxit snabbt.
Men betyder det verkligen att det ”går bra”?
Nej, för helt ärligt, det gör det inte och just nu jobbar jag mer än någonsin för att rädda allt vi byggt upp, och jag behöver din hjälp.

För 7 år sen drygt såddes ett frö till min stora dröm. Jag hade äntligen hittat något som verkligen fick mig att må bra, på riktigt, och på flera olika sätt. Nämligen pole – och framför allt att instruera och lära ut. Oavsett vad som pågick runt omkring så var de där lektionerna, de där 60-90 minuterna, en fristad där jag alltid mådde bra. Till och med när det inte gick som jag ville mådde jag ändå bra. För även om jag inte klarade av något där och då så visste jag att jag själv hade förmågan och möjligheten att träna så att jag skulle klara det, så småningom. Den känslan gav mig makt, kontroll och en ökad tro på mig själv. Dessutom började jag för första gången i hela mitt liv få en hälsosam och väldigt uppskattande relation till min egen kropp. Jag mådde bättre på så många sätt.

Det här, den här gåvan jag hittat, ville jag dela med mig av.

“ – Meningen med livet är att hitta sin gåva, och sedan ge bort den”
Björn Natthiko Lindeblad

Jag hade ingen aning om hur man gjorde, hur man startade eller drev ett företag, en verksamhet. Jag hade gått ut gymnasiet som frisör, läst matte A som högst och en förvisso enastående utbildning på Företagsekonomiska institutet (Företagsekonomi för icke-ekonomer), men det var dock endast en halvdag i veckan under 1 år, knappast någon master i företagsekonomi.
Dessutom satt jag på en trygg, fast anställning på Sveriges troligen hetaste arbetsgivare Spotify och tjänade gott och väl med pengar för mina unga, outbildade, år. Jag tog ändå tjänstledigt för att titta på möjligheterna och för att reda ut lite privata motgångar och träffade under denna period min blivande företagspartner Sara och blev ännu mer säker på att det här var något jag ville göra.

I februari 2012 registrerade vi bolaget och i oktober samma år öppnade vi vår första studio, FLOWStockholm. Jag hade gått tillbaka till Spotify några månader tidigare, under tiden som vi planerade, letade lokal, utbildade oss inom träning och hälsa och försökte sätta oss in i vad som skulle krävas. Jag jobbade heltid på andra jobb parallellt med uppstarten av verksamheten under nästan ett helt år.

Eftersom min dåvarande pojkvän inte hade något jobb och inte verkade vara på väg att skaffa heller, så var det också här någonstans jag började förstå att vi inte skulle ha råd att bo kvar som vi gjorde i Stockholm. Det här var den stora anledningen till att vi sommaren 2013 flyttade till Karlstad. (Apropå alla som frågat varför vi flyttade dit…) Jag är lösningsorienterad och första månaderna pendlade jag helt enkelt Stockholm-Karlstad de dagar jag hade klasser i Stockholm, men började samtidigt titta på möjligheten att skapa en verksamhet i Karlstad. Jag gick runt på stan med papper och penna och gjorde en marknadsundersökning för att se intresse och ansåg att vi hade underlag nog att försöka. Vi fick tag på ett billigt andrahandskontrakt på en lokal i Karlstad och bestämde oss för att köra och vi öppnade vår andra studio, FLOWKarlstad, i januari 2014. Sen var bollen i rullning…

Därifrån har allt gått väldigt fort och resan har varit utmanande, utvecklande och fantastisk, men i slutet av 2016 förändrades allt. Jag och Sara hade alltid sagt att vi måste prioritera vårt eget välmående och privatliv för att orka jobba som vi gjort, så när det för hennes del innebar att flytta till Bermuda med sin pojkvän var det aldrig någon diskussion om saken. Det var som vanligt… ”Vi löser det”.
Men här tog jag mig vatten över huvudet.

Det var osäkert in i det sista om flytten faktiskt skulle bli av, så förberedelserna var knapphändiga och när hon väl skulle åka gick allt väldigt fort. Jag var naiv som trodde att jag skulle klara av det på egen hand. Vi hade bestämt oss för att anställa för att avlasta mig, men här tror jag att alla som någonsin har haft eget eller anställda förstår mig till viss del när jag säger; Att anställa innebär inte alltid direkt avlastning.
Missförstå mig rätt, mina kollegor är ovärderliga för mig idag, men jag och Sara hade gjort precis allt själva fram till dess. Det fanns inga nedskrivna rutiner, arbetsuppgifter eller mallar på vad som skulle göras. Så jag fick göra mina och Saras uppgifter, två personers heltidsjobb, och då pratar vi inte vanliga 9-5 heltid heller, plus att jag skulle lära upp två personer samtidigt och utforma deras roller. Driva 4 studios med ca 40 instruktörer och 600-700 elever.
Jag skrev ner och räknade arbetstimmar i januari 2017 och kom upp i 400 någon dag innan månaden var slut, sen slutade jag räkna.

Åh, nämnde jag att jag under denna period även var bostadslös med ett krossat hjärta? Ett halvår innan hade jag separerat från vad jag trodde var mannen i mitt liv, den enda person jag någonsin hade varit kär i, som jag trodde att jag skulle bygga mitt liv och skaffa barn med. Jag hade under sommaren stått och tvingats renovera färdigt vår gemensamma lägenhet med hjälp av familj för att kunna sälja den och jag fick inget lån för att kunna köpa nytt boende i Stockholm eftersom jag var egen företagare och tog ut för lite lön. Jag försökte hålla huvudet ovanför vattenytan samtidigt som jag med mobilen i andra handen såg hur min företagspartner satt nyförlovad på en paradisö. Jag pendlade mellan våra studios, levde på tåget, i resväskor och flyttkartonger hos mina föräldrar och under några månader fick jag låna min älskade brors lägenhet när han var borta i 8 veckorsperioder för jobb.
Tack livet för världens bästa familj!

Sedan dess har det varit mycket kämpande för att ens hålla skeppet flytande och kulmen nåddes nog i somras när årsbokslut och resultat m.m. för 2017 började tydliggöras. Ett minusresultat på över 600 000 kr för 2017.
Den stora anledningen var förstås nya anställningar och i och med det höga lönekostnader. Utöver de två anställda från årets början så gjordes tyvärr 2 felrekryteringar under året, en på ett halvår och en tack och lov enbart på 2 månader. Anställning är dyrt, felrekrytering ännu dyrare. Dyra läxor, men ibland nästan omöjligt att veta förrän man provat och tyvärr något många företagare råkar ut för.
Dessutom påbörjades under året en kostsam juridisk process mot en tidigare samarbetspartner där vi inte är överens om rättigheterna att fortsätta använda kursunderlagen som vi har tagit fram i deras undervisning. Denna rättegång hålls i December 2018 och har tagit mycket energi samt skapar oro och stress.

Vid 2017 års slut hade jag totalt under mina 6 år som jag dittills drivit verksamheten plockat ut i snitt 13.486 kr / månad i bruttolön. För 300-400 timmar arbete i månaden.

Innan jag startade Flow hade jag aldrig haft en månadslön under 40.000 kr. Man anpassar sig, pengar gör ingen lycklig. Men pengar är tyvärr ofta nödvändigt. Pengar blev också anledningen till att jag i sommar var tvungen att ta ett drastiskt beslut. Vill jag fortsätta driva verksamheten under dessa förutsättningar?
Kan jag vända dessa stora förluster? Orkar jag fortsätta jobba så här mycket?

Det jag kommit fram till är att jag orkar och vill. FLOW ska finnas kvar.
Men. Jag ville inte riskera konsekvenser för någon annan om jag inte skulle klara det, för Sara. Jag ville ta den risken själv, jag ville bara ha min egen ekonomi på mitt stress-samvete om jag skulle fortsätta.
Jag kunde inte längre ha kvar Sara i ett annat land som delägare utifall att det här inte skulle fungera och vi som ägare blev personlig ansvariga, så under sommaren skrev vi över hela bolaget på mig som ensam ägare. Jag hade då mina livsbesparingar tillgängliga som jag investerat i bolaget och kunde på så sätt rädda FLOW ett tag till. Jag kunde ge oss en chans till, konstgjord andning, och där står vi nu.

Jag jobbar återigen 70-100 timmar i veckan och är ledig 2-4 dagar i månaden och är inställd på att det kommer att vara så under några månader till, men jag har också satt mål och gränser. Det kommer inte fungera om jag slutar fungera, för då är både mina pengar och min ork slut. Då måste jag dra i handbromsen och lägga ner.

Därför behöver jag hjälp. Särskilt av dig som på något sätt, någon gång, haft glädje av FLOW. Av dig som vill att våra studios ska finnas kvar.

Vad kan du göra?

Boka in dig på kurser, klasser, möhippor, svensexor, kick-off!
Tillhör du en av alla hundratals vi träffar dagligen som säger ”åh vad kul, det där skulle jag vilja prova!”… då är det dags! Jag har jobbat som säljare i hela mitt vuxna liv innan jag startade FLOW men jag har aldrig varit så dålig på att ”sälja på” någon något som nu. Men det ska ändras! Jag ÄLSKAR verkligen den här träningsformen och jag vill att fler ska våga ge det en ärlig chans och få uppleva det.
Om tiderna inte passar, maila oss! Det finns många alternativ, privatlektioner, ta med några vänner och boka en gruppbokning… Hör av dig, vi löser något, men kom!

Köp presentkort!
Är pole, luftakrobatik, twerk, stretch eller någon av våra andra kurser kanske inte något för dig personligen så kanske du känner någon som skulle uppskatta en lektion eller kurs hos oss? Köp jättegärna presentkort och gör någon glad!

Ge oss gärna fina recensioner om du varit nöjd med ditt besök hos oss
Alla våra 4 studios finns på både Facebook och Google, gå gärna in på våra sidor och berätta för andra vad du tycker om med FLOW så kanske fler kommer och hälsar på. Dessutom värmer det mycket att höra att det jobb vi gör med våra studios är uppskattat och värt att fortsätta kämpa för.

Dela, gilla och kommentera våra inlägg på sociala medier
När vi har nyheter, t.ex. kursstarter, så lägger vi självklart upp dessa på sociala medier och här hjälper det oss MASSOR om ni engagerar er! Delningar, gilla-markeringar och kommentarer gör att inläggen sprids till flera och majoriteten av våra kunder får vi just från Sociala medier

Ta med dina vänner till studion!
Nu finns även möjlighet för dig som är elev hos oss att ta med dina vänner och prova på att hålla en lektion själv, var instruktör för en dag! Självklart finns vår personal på plats för att svara på frågor och hjälpa till. Finns att boka på hemsidan

Och sist men inte minst till våra kära elever:

Visa uppskattning och var positiv!

FLOW är ett passionsprojekt! Det är ingen av oss som jobbar med detta som blir direkt rika på det här utan vi lägger vår kraft, tid och energi på att göra det så bra som möjligt för er för att vi vill. Det finns inget ”stort bolag” i ryggen eller förbund som står för träningslokalen, utan det är jag, Ida Rosén, som idag står för precis allt med hjälp av min personal. Vi gör det här för er, för att få er att må bra, bli starkare och imponera på er själva! Så att visa sin uppskattning, anpassa sig och följa regler och villkor och försöka vara positiv mot personal och andra elever hjälper studion att vara en ännu bättre plats! Kanske försöka att inte klaga så mycket på att man tycker det är “dyrt” om det inte råkar passa i ens ekonomi och prioriteringar, eller fråga om prissättning och berätta vad du jämför med. För tro mig, det är nog ingen av er som har betalat så mycket som jag har för att ni ska få gå en kurs hos oss och alla pengar just nu går tillbaka in i studions överlevnad. 

Tack

P.S. Jag vill poängtera att jag inte alls tycker synd om mig själv. Jag söker ingen empati eller tycka synd om och jag mår förhållandevis bra genom all stressen. Jag är så oerhört tacksam för min psykiska hälsa och stabila grund. Jag är heller inte rädd för att lägga ner om jag måste, får jag ingen respons på detta och inte ser något intresse för att verksamheterna ska kvarstå får det väl bli så. Våra studios står inte där runtom i Sverige för min skull. Jag ser ingen prestige i att stänga eller är rädd för att misslyckas. Jag har massa andra idéer att sjösätta, det skulle vara helt magiskt att få någon vecka ledigt, kanske resa lite, och jag skulle inte ha problem att få andra jobb.
I absolut värsta fall blir jag väl jävligt skuldsatt men helt ärligt, är det så farligt? Jag har mat på bordet varje dag, familj och vänner jag älskar och hälsan i behåll. Det är viktigt.
Syftet med detta inlägg är framför allt att få de som är engagerade i FLOW och som får ut något av vår verksamhet att förstå hur mycket slit som ligger bakom och att förhoppningsvis peppa några att engagera sig ännu lite extra om man ser en personlig vinning i att studion finns kvar.

Edit:
VARFÖR GÖR JAG DETTA?
Inlägget har nu legat uppe några dagar och det har mest dykt upp stöttning men även någon enstaka fråga hur och varför jag orkar.
Det här är varför:

”Kan inte med några kortfattade meningar beskriva hur mycket Flow har betytt för mig. Visst har jag fått en smidigare och starkare kropp, men Flow har gjort så otroligt mycket mer med mig. Jag har utvecklat sidor av mig själv som jag aldrig trott var möjligt. Från att ha sett sportslig aktivitet i grupp som otänkbart har jag kommit att älska gemenskapen som finns hos Flow. Att ha förmånen att varje vecka längta efter nästa träning är inte alla förunnat, men jag känner verkligen så med Flow.
Jag kan faktiskt inte tänka mig ett liv utan Flow, det är Flow som är den del av mitt liv som är jag, och bara jag. Det är där jag får återhämtning, energi och en fristad från resten av vardagen.
Jag ska göra allt jag kan för att Flow ska få finnas kvar. Boka tidigt, gilla, dela och tjata på vänner och bekanta att de ska ge studion och träningsformen en chans.
Ida, jag vill verkligen, verkligen, verkligen ha studion kvar! ❤”

”Jag har fått nya vänner genom polen, vissa som kommer vara vänner för livet, sådana man börjat umgås med även utanför polen! Jag kommer göra allt jag kan för att kunna hjälpa till! ❤️ jag är glad att Flow finns så ”nära” (har ca 11 mil till Karlstad).. lusten att träna, jag som aldrig gillat att träna! Att alla börjar på samma ställe, man vet vilket jobb det krävs för att ta sig uppåt. Ingen dömer, alla hejar! 
❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️”

”Flow är det bästa på hela veckan. Att börja träna där har förändrat mitt liv så mycket. En fantastisk gemenskap med underbara människor!💃🏻”

”Längtar hela veckan efter att få komma till flow, blir alltid så motiverad av alla glada härliga tränare och elever! 🙌🏻Känner att jag äntligen hittat en träningsform som passar mig. Det är inte bara fysiskt stärkande utan det har också varit berikande på många andra sätt🙏🏼”

”Vill man lära sig pole dance grundligt utan att skada sig så är FLOW den rätta studion! Stort engagemang från instruktörerna, bra längd på lektioner till ett riktigt bra pris! Mycket fokus på detaljer och en förståelse av helheten! Varje lektion har man lärt sig varför kroppen rör sig på ett eller annat sätt och vilka tekniska fel man gör! Riktigt riktigt bra studio och en härlig stämning!”

Hur mår jag, egentligen? Läker ett hjärta?

Idag har det gått exakt ett år sedan. Precis som då är klockan nu efter midnatt, fast då var den ganska mycket mer än så. Jag hade gråtit så länge, så många gånger och jag behövde bara göra något. Jag behövde göra något annorlunda, något för att bryta mönstret. Så jag skrev. Jag har alltid tyckt om att skriva men gör det tyvärr sällan men där och då var det allt jag kunde göra för att göra någonting.

Så jag skrev. Personligt, utlämnande och uthängande. En gång sedan dess har jag fått frågan rätt upp i ansiktet som jag trodde så många fler skulle ställa och som, säkert, fler tänkt i det tysta. ”Varför? Varför skrev du det, varför la du det öppet, var det inte mellan er?”
För att jag behövde göra något nytt, jag behövde bryta det destruktiva mönster jag satt mig i, förlåta, ursäkta, försvara, förneka.
Och den stora responsen har istället gett mig kanske precis det jag behövde och någonstans undermedvetet hoppades på.
Det var över 3000 personer som läste det inlägget, vilket för mig är helt sjukt. Av dessa är det en bra bit över 100 som faktiskt aktivt hörde av sig. Skrev kommentarer på inlägget, privata meddelanden, sms, ringde. Folk jag inte träffat på länge kunde plötsligt säga på stan ”Du, jag läste ditt inlägg”. Och bland dessa var ALLA peppande! På många olika unika sätt, men det var riktigt häftigt och fick mig att känna så mycket positiva känslor som annars låg långt borta just då. Så tack! TACK TACK TACK alla ni som tog er tid, det betyder nog mer än vad ni kanske tror.

Och svaret på frågan de flesta stället idag – Nej. Vi har ingen kontakt. Alls. Jag har knappt hört hans namn det här året, vi har få gemensamma vänner. Så jag vet inte vart han befinner sig, vad han gör, vem han är med, ingenting. Det är märkligt men också skönt. Jag vill inte veta.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag är ”över det”. Över honom. Det är jag inte. Jag älskar honom, jag vet inte om det är så att man alltid gör det på ett eller annat sätt efter en så intensiv relation? Känns så sjukt att det skulle gå bort. Blekna, svalna, avta, absolut, men försvinna? Jag tvivlar.
Men jag är också väldigt tillfreds med den insikten. Jag tänker på honom varje dag, fortfarande. Så kommer det nog vara ett bra tag till. Det var ett tag sen jag grät nu, men ångest och sorg kan komma över mig ibland. Jag vet inte riktigt längre om det är saknaden av honom eller bara någon dock.

Just nu är jag ensam. Eller själv. Är väl mest ett ordval. Jag börjar trivas helt okej med det men känner framför allt att jag behöver det, bli trygg och få bort stressen över att bara vara jag ibland. Jag vill inte bara fylla en plats som blivit tom, jag vill bygga mitt liv så som får mig att må bra och råkar det dyka upp någon som kompletterar på vägen så får vi väl se vad som händer.

Jag hade däremot tur och dejtade världens bästa kille förra sommaren. Det var inte långt efter jag publicerat inlägget som vi sågs första gången och tanken var nog aldrig från min sida att det skulle bli någon längre relation men efter första gången vi sågs så umgicks vi nästan varje dag i ett halvår. Det var så lätt. Han fick mig att skratta, komma ut och göra saker, umgås, ta mig bort från jobbet, gav mig närhet, hångel, sexlust. Allt sånt man trodde skulle vara så långt borta så länge.
Jag minns så tydligt någon dag i början när vi sågs, när jag precis flyttat in i min nya lägenhet och hade planerat att åka till IKEA. Han hade varit bortrest över helgen och vi hade inte pratat lika mycket som vi brukade, men jag hade nämnt att jag skulle dit på tisdagen. Vi pratade i telefon på måndagen och han säger ”Förresten, du vet att jag har räknat med att jag ska vara med dig i morgon och hjälpa till?”. En sån liten sak. Jag hade inte frågat honom, utan det var så självklart för honom att hjälpa mig för att han hade möjlighet. Här har jag levt med en människa i flera år som till slut hade blivit den sista jag gick till för att fråga om tjänster eller hjälp. Inte för att han inte hade gjort det, jag vet att han hade gjort precis allt jag bad honom om, men jag behövde alltid fråga och det var alltid ett problem, alltid krångligt och jobbigt. Precis det som blev droppen den där natten när jag bestämde mig för att klippa helt. Jag hade hjälpt honom hela våren, allt från långväga flytt till begravning. Inte för att han bad mig om något av det, utan för att jag hade möjligheten och jag ville hjälpa honom, det var så självklart för någon jag brydde mig så mycket om, som jag älskade så mycket. Men den kvällen jag bad om hans hjälp var det ”jobbigt”.

Jag och min sommarromans insåg dock när hösten kom att vi kanske inte riktigt hade de känslor som behövdes för att bygga vidare, men vi hade det mest odramatiska och softa breaket ever. Jag hade rekommenderat honom till min egen syster om jag haft någon.

Det som är svårast att hantera är alla drömmar och mål. Det där var verkligen mannen i mitt liv för mig under alla åren. Jag hade aldrig varit kär innan och så som jag kämpat för att det skulle bli vi så fanns det inte i mina tankar att det någonsin inte skulle vara så. Jag var så extremt säker på att han skulle bli pappa till mina barn och bara någon månad innan vi bestämde oss för att gå isär (2 år sen, alltså 1 år innan inlägget jag skrev för 1 år sen) minns jag tydligt hur jag efter en gemensam resa började planera i mitt huvud när och hur jag skulle lägga upp framtiden och jobb så vi kunde ha barn. Jag hade 2 år tidigare gjort en abort för att vi inte var redo (någonstans där började jag på riktigt inse att allt kanske inte var riktigt som det skulle i vår relation, men det är ett helt annat kapitel), men där och då såg så mycket fram emot att känna mig det. Det har varit svårt att bearbeta, jag hade tryckt på ”on”-knappen på bygga bo och familjplaneringen och alla de känslorna men istället blev det kortslutning. 

Det är ett så stort mål för mig, barn och familj, ett mål som fanns inom räckhåll för 2 år sen. Ett mål som var min stora drivkraft i det jag gör och all tid och energi jag lägger på mitt jobb. Mitt stora konkreta mål är att den dagen jag får barn ska jag ha möjligheten att inte behöva gå iväg och jobba 40 timmar i veckan för att få en vettig inkomst, den behöver inte vara särskilt hög, men tillräckligt för att inte har för stor ekonomisk stress, Jag vill spendera mycket tid med mina barn och jag är beredd att offra den tiden nu för att jobba ”ikapp” så jag kan ge mig själv den tiden tillbaka när jag har barn. Det målet känns väldigt avlägset nu. Under det år jag kanske arbetat som allra mest i hela mitt liv, har det vissa dagar känts tomt och meningslöst, trots att jag absolut älskar mitt jobb! Jag har skapat det själv, jag har fantastiska människor omkring mig, jag mår oerhört bra när jag håller klasser och man får ständigt positiv feedback. TROTS det tog ångesten och tomheten över ibland. Det där stora målet som var inom räckhåll, fanns inte längre. Det gick inte ens att föreställa sig.
Vad är då meningen?

Men nu börjar jag äntligen må bättre. På en resa i Thailand i december var det något som lossnade och sen dess känner jag att det börjar vända uppåt långsamt. Jag hade några dagar där på en ö för mig själv och vet ni vad jag gjorde? Nej, jag satt inte och mediterade, yogade, tränade, hittade mig själv, o.s.v. Jag drack och festade. Dygnet runt i drygt en vecka. Hånglade med en ny kille i princip varje kväll, satt på en surfbräda på dagarna och drack kokosnötter med rom i. Och jag mådde TOPPEN! Jag hade så sjukt roligt! Nu rekommenderar jag väl förstås inte alkohol på det sättet, men jag drack inte för att må bättre eller dränka något, utan för att jag hade lust och hade roligt. Alla tankar om ”vad man borde” och ”hur man ska bete sig” efter 30 och vad folk tyckte och tänkte var borta. Jag gjorde precis vad jag kände för. Jag dansade i solnedgången, runt en brasa vid havet , på nattklubb, med hundarna på stranden.
Jag kom hem och så mycket stress försvann. Jag måste inte hitta någon som kan fylla den där platsen direkt. Jag har tid på mig. Jag är ung, frisk, stark och jag behöver faktiskt inte ”växa upp” riktigt än. Eller alls. Jag måste bara hitta tillbaka till mig, den person jag vill vara och den person som jag faktiskt vill att någon annan så småningom ska tycka om. För den personen jag varit under tiden jag inte mått så bra, eller som jag var de sista åren i vår relation, är kanske inte riktigt den person jag hade velat att någon valde heller, för det är inte riktigt jag. Det var en period jag behövde gå igenom men inte ett mentalt stadie jag vill stanna i.
Jag är en glad skit. Optimist med lite sarkastisk och stundvis cynisk humor. Och helt ärligt så tycker jag faktiskt rätt mycket om mig själv också, så det gör mig ingenting att jag får lite tid att hänga med just mig själv också. Och Yatzy förstås, hunden. Så helt ensam är jag ju inte!

Så… Hur mår jag då? Jag skulle inte påstå att hjärtat läker på ett år. Kanske gör just den delen som gick sönder denna gång heller aldrig det. Men man lever ändå, för man har inget annat val i min värld och man gör vad man kan för att vända det till något positivt, allt annat är otacksamt. Min älskade moster fick en stroke i januari i år och bl.a. det fick mig att tänka lite om just det. Den delen av hennes hjärna kommer aldrig att fungera igen, men istället får hon lära hjärnan att hitta nya sätt att jobba, fungera, och lära sig. Kan hon lära sig prata igen kan jag tveklöst ”lära mig” att älska igen. Livet är en så häftig upplevelse och ja, ibland spelar hjärnan såna elaka spratt med en och får en totalt att glömma bort hur lyckligt lottad man är och istället målar en svart sörja över hela ens person och känslor, man glömmer bort känslan av ett äkta leende och glädje. Men i livets lotteri, bland alla människor som föds över hela världen, när man tänker på hur majoriteten av jordens befolkning lever och har det, som vi inte ens kan föreställa oss här i trygga Sverige, om du hade chansen att ta en ny lott och börja om, hade du?
Eller kan du kanske, med de förutsättningar du har framför dig, skapa något bättre av det du redan har?

DU är ansvarig för dig egen lycka. Ta gärna hjälp, den finns, men förvänta dig inte att någon annan kommer göra det åt dig!
Att känna starka känslor är en ynnest, men låt det inte bara vara inom en del av spektrumet, skratta, gråt, skrik, tjut… lev <3

#MeToo – Hur jag lärde mig att säga nej

Jag la nyligen upp en inlägg på min Facebook med hashtaggen #metoo . Den hade då redan cirkulerat ett tag och många kopierade ”standard”-texten med en beskrivning av vad syftet med den är; Att uppmärksamma magnituden av hur många som blivit utsatta för övergrepp. Det fick mig som så många andra att tänka på min erfarenhet av det, ur flera olika vinklar, och valde till slut att fokusera på den lilla positiv sida jag kunde hitta av det negativa som drabbat mig, men tyvärr visade det väldigt snabbt att mitt syfte och tanke med inlägget tyvärr feltolkats.

Först blev jag lite stött och nästan arg över att någon, som jag tolkade det, inte ansåg att jag hade ”rätt” att använda hashtaggen i det syfte jag gjorde. Ett syfte som jag då ansåg blivit missförstått och som jag kommer förklara längre ned, men här och nu ska jag precis som med de personer jag hade en privat konversation med om detta missförståndet, berätta bakgrunden till mitt inlägg.
På ett sätt jag aldrig berättat det förut, om något jag nog knappt velat se för vad det egentligen var.

När jag var 12 år blev jag våldtagen.

Det här har jag nog aldrig sagt rakt ut. Inte för att jag direkt ”skämts” eller haft problem att egentligen ens prata om det, men jag har inte tagit det ”på allvar” eller vetat om jag ska eller ens ”har rätt” att kalla det våldtäkt eller ej. Låter konstigt eller hur?
Jag var 12 år gammal och väldigt onykter, nån av de första gångerna. Jag hade hamnat avsides med en kille jag tyckte om, jag tror han var ett år äldre. Vi hånglade, eller ”strulade” som man sa då och jag tror vi hade gjort det någon gång förut till och med. Vi låg uppe på ett tak på Söder och hånglandet övergick till att vi tog på varandra, vilket jag med på, men sen ville han mer. Det ville inte jag. Jag var oskuld och min plan var inte att förlora den på ett skitigt tak, rejält onykter med någon jag inte var kär i. Mina tankar om sex, min oskuld, kärleksrelationer, var väldigt mycket mer romantisk än så. Jag minns till och med tydligt hur jag hade en bild av hur det skulle ske första gången på en strand i solnedgången.
Jag mumlade mina nej samtidigt som vi fortsatte att hångla, försökte ta bort händer som började dra ner mina byxor över höfterna, försökte hålla honom borta men han fortsatte med sin agenda. Jag minns suddigt hur jag ligger på rygg med byxorna halvt neddragna och kniper ihop mina lår så hårt jag bara kan, vägrar sära på benen, medan han fortsätter jucka. Det pågår inte särskilt länge. Jag känner ingenting, mer än att det är kladdigt på insidan av låren, jag tror än idag att han aldrig var inne i mig, därav oklarheten kring om jag ”vågat” kalla det våldtäkt. Men faktumet kvarstår att han, trots mina tydliga markeringar att jag inte ville, fortsatte. Det är en våldtäkt. 

Dagen efter råkar vi mötas och han frågar något om kvällen innan, vad jag minns eller tror hände, något sånt. Han säger att jag ”inte ska oroa mig, det hände inget” eller någon liknande som får mig för stunden lite mer ”trygg” med min känsla och bild av att min oskuld faktiskt var kvar och att det bara varit en konstig, obehaglig händelse. Den känslan varade inte länge. Kort senare är ryktet igång. Han skröt om hur han hade tagit min oskuld. Jag skämtades med, blev retad och kallades ”Karlsson på taket”, och jag intalade mig nog att jag inte brydde mig särskilt mycket, jag höll fast vid min bild av vad som hänt, eller snarare inte hänt, jag tror inte ens jag ”försvarade” det eller försökte förklara utan lät folk hålla på. Men det tog ändå. Till slut blev jag så less på att jag själv inte fått bestämma eller knappt veta om jag var oskuld eller inte så jag låg med en annan kille jag inte var ett dugg intresserad av bara för att ”få det ur världen”. Det där fina jag hade sett så mycket fram emot. Jag ville bara få bestämma själv, jag ville inte att någon skulle ha fått tagit det ifrån mig. 

Än idag känns det ibland lite konstigt när det någon gång kommer upp på tal hur/när man förlorade sin oskuld och jag har aldrig haft ett bättre svar än ett diffust ”Jag vet inte riktigt”.

Så, där är sanningen. Det känns faktiskt skönt att för första gången verkligen sagt det rakt ut.

Tack och lov hade jag efter detta 2 helt fantastiska ”pojkvänner” i tonåren, sex blev något jättehärligt, roligt, tryggt och inget konstigt eller negativt alls. Men det var efter detta, när jag blev äldre och började gå ut på krogen som jag tydligare märkte en effekt av mitt övergrepp, hur det hade påverkat mig. Tack och lov till något positivt, även om det kom av en negativ händelse. Jag hade lärt mig hur tydligt jag behövde säga nej. Jag hade lärt mig att det räcker tyvärr inte alltid räcker att säga nej. Mitt nej hade fått ett eftertryck för jag hade lärt mig vad konsekvensen kan bli om den andra personen verkligen inte förstått vad mitt nej betyder, att jag verkligen inte vill, på riktigt. Jag hånglade runt, raggade, sov hos killar, jag hade till och med en period där jag sällan använde trosor men ändå kunde sova hos någon och be att få låna mjukisar för jag att jag inte ville vara naken med personen.

Det här handlade mitt Facebook-inlägg om. Under den här perioden hade jag också turen/fördelen att de killar jag träffade, sov med, etc. faktiskt accepterade mina nej, precis som det borde vara (men tyvärr inte är). Jag gjorde inget mirakulöst, jag hade tragiskt nog bara lärt mig hur tydligt mitt nej behövde vara och jag kunde verkligen stå för att jag inte ville, när jag inte ville. På samma sätt som att det aldrig är en tjejs fel om ett nej inte tas på allvar så är det heller inte en tjejs rätt eller uppgift att hon ”sagt nej tillräckligt tydligt”, utan så länge ett nej har uttryckts är det ALLTID den andra partens uppgift att respektera och acceptera detta nej.

När jag ändå är inne på ämnet kan jag dock inte låta bli att ta upp en annan poäng. Absolut, mina krogragg har accepterat mina nej och det är tacksamt. Desto mer beklagligt är det att jag inte haft riktigt samma ”tur” i mina vuxna förhållanden. Jag tycker det är viktigt att förklara att övergrepp inte bara handlar om våldtäkter och tafsningar, utan att manipulera eller tjata på någon att göra något personen inte vill är lika mycket övergrepp det med.

Jag har i båda de relationer jag haft som vuxen tyvärr varit med personer som inte riktigt accepterat mina nej.
Jag har fått höra kommentarer som:
”Men vadå, analsex är ju något man gör för den man älskar”.
”Du sa ju faktiskt att vi någon gång skulle ha analsex, nu har det faktiskt gått flera år”
”Men om du har för ont för att ha sex kan du väl i alla fall suga av mig”
eller varför inte den fantastiska midsommarafton då min dåvarande pojkväns absolut bästa vän sitter och förklarar för mig hur
”Jag MÅSTE ju faktiskt ha mer sex med honom, han är en person som behöver och är van vid mycket sex”

Jag vill knappt tänka på hur många gånger jag legat och tittat på TV och kanske har tankarna någon helt annanstans (som egenföretagare är det väldigt svårt att inte ta med jobbet i sängen, det sitter i huvudet), för att plötsligt på en hand i trosan utan direkt förvarning. Att det då inte alltid rinner till utan man kanske spontant rycker undan för det mest känns som man är på en stel gyn-undersökning handlar inte om att jag nödvändigtvis inte tycker om dig eller är kapabel till att bli kåt, men jag kanske hade behövt något som ledde bort mina tankar någon annanstans först. Förspel är inte en så jävla dum idé ibland och handlar inte alltid bara om att dyka ner till oralsex (sjukt va?) utan det kan vara enkel beröring, kramar, pussar eller ibland till och med ett samtal!
Men nope, om jag inte var ”go” så jag fick sura miner och en ryggtavla vänd mot mig.

Tack-och-jävla-lov har jag för det mesta orkat stå emot, men inte alltid. När en person man verkligen älskar gång på gång påpekar hur han inte känner sig älskad på grund av att man inte har tillräckligt mycket sex, så gör man det. Man går med på det, man FÖRSÖKER bli kåt även fast man är trött, stressad, har ont och ingen lust alls. Men ju mer det tjatas (Nu menar jag tjatas, inte pratas om eller förs en dialog med syfte till gemensam lösning) desto mindre sugen blir man. Kroppen glömmer bort hur den ska bli kåt. Jag bokade till och med läkartid för jag trodde att det var något fysiskt fel på mig, att jag rent fysiskt inte längre kunde bli kåt. Jag behövde ingen läkartid för att kunna bekräfta att så var det verkligen inte, så fort jag fick bestämma själv, så fort jag slapp tjatet så kom sexlusten tillbaka.

Jag vågar nog påstå att skaran som tänder på tjatsex är försvinnande liten.

Så OM du är i ett förhållande och om du känner igen dig som den som tjatar… Don’t! Jättehärligt att du vill ha mer sex, sex är fantastiskt och helt underbart, särskilt med någon du verkligen tycker om och älskar, men tjata inte! Och nej, i det läget är det INTE en komplimang att du inte kan hjälpa det utan bara blir så ”himla kåt” på personen.
Om personen du är med inte vill, försök förstå varför, se om ni tillsammans kan göra något, men tro mig, du kommer ingenstans med att skuldbelägga. Det finns ingen knapp att trycka på för att bli kåt när hjärnan inte vill, även om man själv till och med vill! Och när man börjar gå emot viljan och låta kroppen gå med på saker den egentligen inte vill så blir problemet bara värre, det är som att försöka betala lån med nya, dyrare, lån. Det löser ingenting och skjuter problemet framför sig som bara växer.

Att inte lyssna när någon säger nej är ett övergrepp, även om du älskar personen. 

Snälla, hjälp mig att gå vidare

Sånt här ska man absolut inte lägga ut offentligt, eller hur? Total tabu. Det är ju privat och har inte med någon annan att göra. Men jag orkar inte mer så ni som älskar att gotta er i andras missnöjen, eller som kanske bara vill känna att ”va fan, alla har det inte lätt som det ser ut på Facebook”, varsågoda.
Varför i helvete jag skriver det här? För att jag blivit knäpp. Denna människa är en drog för mig och jag behöver er hjälp att ta mig bort från den. Vare sig ni känner mig eller ej, så behöver jag hjälp att inse det och ta mig därifrån, att släppa, att sluta låta någon köra över mig om och om igen, bryta ner mig till en person jag inte känner igen eller vill vara. Osäker och ledsen. Det är inte jag.

Först lekte han med mig under 2 års tid, det var så vår relation startade efter ca. 5 månaders uppbyggnad av förhoppningar via Skype då han bodde utomlands. Vi skulle ha det så fantastiskt när han kom hem, han lovade mig så mycket, men efter en helgs festande med sin bästa vän direkt efter han kom hem till Sverige så hade han insett att ”Jag vill inte ha flickvän”. Då började helvetet. Ena dagen stod han utanför min dörr och grät om hur han älskade mig för att nästa stund säga ”jag ska inte ringa dig när jag är full mer” och gå därifrån. Det här var när han hade pengar, var häftig och hade sitt ”jet set stekare”-liv. Då dög jag inte, då ville han inte ha nån flickvän för han ”ville ju träffa andra” som han sa till mig rakt upp i ansiktet några timmar efter han sagt att han älskat mig. När han efter dessa två år av tortyr inte hade några pengar kvar, inget jobb och skulle flytta hem till Sverige så blev vi ”äntligen” tillsammans och då bodde han hos mig ett år. Jag valde att inte ta något betalt, han erbjöd sig aldrig. Efter ett år ledsnade jag eftersom han inte skaffade något riktigt jobb men gärna hängde med polarna och fortsatte vissa av sina kostsamma rutiner, ville behålla sin image. Jag bad honom börja betala hyra, hur han löste det brydde jag mig mindre om. 4 månader senare när jag ber om hyran får jag kommentaren ”Vi måste hålla igen lite den månaden, jag har lite lågt med pengar just nu”.
Jag inser att vår livssituation med mig som enda ”stabil” inkomsttagare (nystartad egenföretagare) inte är hållbar och att vi måste sänka våra månadskostnader.
Jag säljer min lägenhet på Södermalm i Stockholm och köper en ny i Karlstad till oss som han ska hjälpa till att renovera, som ett sätt att få in en fot i renoveringsbranschen och få ett jobb, eftersom jag tydligt märkt att det fanns för mycket prestige från ett gammalt pokerproffs för att skaffa ett ”vanligt jobb” i Stockholm. Jag såg Karlstad som en nystart för honom och själv är jag ganska flexibel så det skulle nog funka. Personligen ville jag absolut inte ha ett renoveringsobjekt, men ja, det var ju en jättebra möjlighet för honom att få ett jobb så varför inte.
Jag står för allt. Betalar för lägenheten och tack vare bra förhandlad ränta eftersom jag tidigare haft väldigt bra inkomst och även sitter på en duglig kontantinsats så blir boendekostnaden per månad riktigt låg. Jag har nu låtit honom vara med och skapa ett fantastiskt fint boende till oss där jag betalar allt, med en månadskostnad på ca 2500 kr var.
Vi bor i Karlstad tillsammans ungefär ett år innan jag faktiskt börjar ledsna på riktigt att han fortfarande inte har en taxerad inkomst, något han lovar mig OM och om igen. Jag vill planera liv, framtid, barn men känner ingen trygghet. Jag gör slut.
Det varar inte länge, för jag älskar honom och han säger att han förstår varför jag gjort slut och att han ska ta tag i det, ”bli bättre”. Inget förändras. Det tar inte lång tid innan det vänds till att det är jag som är den dåliga som gjorde slut, jag ska passa upp på honom.
Vi åker tillsammans på semester över jul och nyår, en resa som kostar över 40.000 kr per person, pengar lånade på min lägenhet som jag sen får betala tillbaka.
4 månader senare inser vi det oundvikliga. Det här går inte. Kärlek övervinner faktiskt inte allt. Man måste må bra också. Vi kommer överens om att gå skilda vägar men att försöka hjälpa varandra ur det. Han lovar mig att hjälpa mig med de sista renoveringar och även försäljning så jag kan sälja lägenheten och gå vidare. Han flyttar ut, tar sitt och är klar.
De dagar vi har sagt att vi ska renovera försvinner han. Han har sagt att han ska fira midsommar utomlands några dagae och är borta i 3 veckor, svarar inte när jag hör av mig. Säger efteråt att det var för att han ”ville fokusera på att må bra själv”.
Jag förklarar att jag inte har tid eller energi för detta, jag klarar inte av att bo kvar ensam i den lägenhet vi har skapat för ett liv tillsammans och i en stad som inte är mitt hem, och att jag istället tar tag i saken med egna händer men anser mig då inte skyldig honom några pengar för det arbete han tidigare gjort i lägenheten och han säger ”ok”. (Han har då alltså redan bott ett år gratis hos mig på Söder, fått en resa för 40.000 kr + haft en månadskostnad för sitt boende på 2500 kr/månad för en stor, nyrenoverad 3:a tack vare mig)

Jag tar in hantverkare som kostar mig ett antal tusen till och får hjälp av nära och kära och lyckas få klart lägenheten (ca 3 månader senare än vad jag och exet kommit överens om) och lyckas få lägenheten såld till ett bra pris.
När jag vill bjuda honom på middag för att jag äntligen kan andas ut tar han för första gången upp frågan: ”Du, nu när du vet hur mycket du fick för lägenheten, tycker du fortfarande inte att jag ska få några pengar?”
När jag svarar att ”Vi har redan pratat om detta för flera månader sedan, och kom överens om att jag skulle göra arbetet själv och vi i så fall var klara med varandra ang. detta”
Han pekar mellan oss fram och tillbaka mellan oss och frågar ”Vad gör vi här då?”
Jag blir så paff så jag reser mig och går. Vi pratar inte på 2 månader.
Efter en ångestattack när lägenheten har överlämnats och tömts hör jag av mig, dum som jag är. Vi får kontakt och har en bra relation i några veckor. Jag sover hos honom några dagar och det känns bra, vi är inte osams, det kändes så dumt att vår långa relation skulle sluta i ett bråk om pengar säger jag och han håller med.
Måndagen samma vecka jag ska fylla 30 år ringer han mig. Han börjar med ca 20-30 minuter om saker som är jobbigt i hans liv. Jag stöttar, försöker vara snäll och positiv och struntar i att ventilera själv. Han frågar inget heller. Istället leder han in konversationen på nästa fråga. Återigen, han vill ha pengar.
Han har då kommit på att när lägenheten renoverade hade vi ungefär 40 000 kr som inhandlades på vårt gemensamma kontokort, saker som toalettdörr, golvlister, målarfärg etc. som har funnits och använts i vår lägenhet de 3,5 år vi bott där tillsammans. Han vill nu ha tillbaka sina 20.000 kr av dessa eftersom ”Jag har ju fått tillbaka de när jag sålde lägenheten”.
Till slut tycker jag det hela blir så löjligt, jag har bett honom flera gånger att OM vi ska diskutera pengar ska vi göra det i person med alla papper och fakta framför oss, men eftersom han väljer att bråka om det på telefonen igen så för jag över pengar och ber honom att inte höra av sig mer. Jag skriver ett långt meddelande om att jag inte tycker om att bråka om pengar och jag tycker att det är synd att han inte ser något värde i att jag har försökt hjälpa honom att komma på fötter. Hade jag velat ”tjäna pengar” på honom hade jag istället tagit skälig hyra för möblerat boende för länge sen och legat flera tusen plus, men jag såg det som en relation där man ger och tar, inte kommer 8 månader efter uppbrott och vill ha pengar av varandra efter 5 års förhållande.
Mitt meddelande var känslosamt men inte argt och jag avslutade med ”Jag älskar dig, men hej då, du behöver inte höra av dig mer, jag orkar inte mer nu”.
Han behöll pengarna.
Knappt 14 dagar senare när han ser att jag är i Tel Aviv för att fira nyår och faktiskt mår bra går han in och likear en av mina bilder (vi är då inte vänner på FB), några timmar senare tar han bort sin like och gör om den igen. För att skapa reaktion. Visa att han ser. Han vet ju att jag ser. En stund senare skriver han på chatten, som att ingenting har hänt ”Gott nytt år, hoppas du mår bra, älskar dig”.
Det tar 24 timmar innan min reaktion har lugnat sig. Jag svarar och skriver att jag redan bett honom sluta höra av sig och att han vet precis vad han gör. Han vill skapa en reaktion. Han ser att jag mår bra utan honom och ha gillar det inte. Han vill förstöra, sätta en liten tagg i mig. Jag är arg ledsen och förtvivlad för jag kämpar hårt för att bygga upp mig själv igen och jag vet att han är fullt medveten om att hans blotta närvaro raserar det för mig, men han har inget svar, ingen ursäkt. Istället blockar han mig tillbaka. Inget försvar, ingen förståelse.
Han ville bara få sista ordet. Han ville inte att jag skulle få må bra utan honom. Att jag skulle få försöka gå vidare utan att han fick förstöra det en sista gång. Väl hemma i Sverige ses vi för att han säger att han vill be om ursäkt, vilket han gör. Som vanligt. Många ursäkter har det blivit under dessa år, men inte ens i närheten av lika många som antalet tårar.
 
Men jag förlåter. Om och om igen så förlåter jag. Jag älskar ju honom. Vi lyckas behålla en något avslappnad relation, ses och hörs lite då och då. Han ska flytta tillbaka till Stockholm igen och jag pratar med honom några dagar innan flytten. Får då höra att han tänkt att genomföra flytten från Karlstad till Stockholm ensam, utan direkt planering, inte hyrt någon flyttbil m.m.
Jag är själv mitt uppe i den mest intensiva och troligtvis mest avgörande perioden i mitt egna företag med 400 arbetade timmar under Januari, men säger till honom att jag självklart kommer och hjälper. Jag hyr en lastbil i Stockholm, kör till Karlstad och hjälper honom fylla den och kör med honom tillbaka till Stockholm. En självklarhet för mig, han bad mig aldrig.Några veckor senare inträffar en tråkig händelse i hans närhet. Jag finns där. Han behöver inte be mig. Jag tar ledigt, släpper allt och finns där. En självklarhet för mig, han bad mig aldrig.
 
Nyss hemkommen från en familjesemester har jag drömt om honom. Om de fina stunderna, det som var bra, om tryggheten. Jag saknar honom, oss, tryggheten och mår lite dåligt över det. Jag hör av mig när jag kommer hem, träffar honom och berättar hur jag mår.
Det här var i fredags. Under natten från fredag till lördag blir jag väldigt sjuk och sängliggandes, känner mig ännu mer ensam och sorgsen. Jag vet att han ska på fest men skickar ett meddelande tidigare på kvällen och säger att han gärna får sova hos mig. Han svarar inte. Ignorerar mig. Han har ju annat, roligare, saker att fokusera på.
Jag skickar ett meddelande till dagen efter, på söndagen runt lunch, men får inget svar. Igen. Bara ignorerar, det gör ju inget att jag blir lite ledsen en stund, han har ju både roligare och viktigare saker för sig.
Strax efter midnatt på söndagen ringer han, helt oförstående till att jag på något sätt skulle blivit ledsen av att ha blivit ignorerad, vaddå, han hade ju läst meddelandena precis när festen skulle börja, han kunde ju inte svara då heller.
(Att han själv gärna ringer, sms’ar frenetiskt vid andra tillfällen med lite berusning i kroppen och vägrar acceptera att jag gör annat och att jag ALLTID svarar, snällt, uppmuntrande och för att undvika obehag för honom är så klart inte relevant, han går ju först)
 
Efter en sömnlös natt i tårar över hans totalt ignoranta och oförstående inställning till att han gör mig ledsen så kommer han ändå över på morgonen och pratar i person och återigen, på något sätt lyckas tysta ner mig och min oro, när han är där försvinner all logik. Jag ber honom sova hos mig på kvällen eftersom jag är ordentligt sjuk och vet att jag kommer att ha svårt att somna, jag fasar för de där feberaktiga, ensamma nätterna med hjärtesorg och han kommer runt midnatt och sover över. Vi sover båda gott och det är lugnt.
Under dagen mår jag inte bättre, jag har feber och ingen ork, sover mera. Jag inser hur även detta finns en stor risk att bli en sömnlös natt i ensamhet och oro och ringer honom för att höra om han kan tänka sig att sova över en natt till för att jag ska få kunna sova lugnt.
Men det är för mycket begärt. En natt var uppoffring nog. Ikväll ville han faktiskt få spela TV-spel och ”vara hemma i sin härliga lägenhet”. Det var viktigare. Hur jag mår var inte så noga, han var ju där igår, han har ju redan ”ställt upp”, det räcker nu. Att komma och sova över några timmar en kväll till var för mycket begärt.
 
Jag hör och ser hur löjligt det här ser ut. Hur ”småsaker” det är och hur lätt det är att säga ”äsch, släpp det bara”. Men jag lyckas inte. Jag försöker. Men att känna att man ställer upp för någon utan tvekan i alla lägen och på alla sätt och den här personen kan inte ta tiden en kväll av sitt liv för att få mig att må lite bättre får mig att känna mig så jävla utnyttjad och värdelös. Och framför allt dum!
 
Det här har pågått i flera ÅR! Alla i min närhet har på de snällaste, finaste sätten, utan att smutskasta honom för mycket eftersom de vet att jag älskar honom, försökt få mig att inse att jag aldrig kommer få tillbaka det jag investerat i oss, det jag är beredd att ge honom. Men mitt hjärta lyssnar inte. Jag går på hans ursäkter om och om igen. Han har sagt till mig (i mitt ansikte) ”Dina tårar har ingen påverkan på mig, jag har sett dom för mycket” och tycker själv inte det är något konstigt. När han gör något som sårar mig höjer han rösten och blir arg och vänder det till att det är jag som är jobbig och dålig som överreagerar som jag gör, hotar med att lägga på, klippa kontakten o.s.v.
Alltid när han gör något fel eller gör mig ledsen, hur litet det än må vara och ja, ibland kanske helt ärligt fånigt och överdrivet (att inte vilja sova över, att inte svara på sms), så är det mitt fel att vi bråkar, jag som överdriver, jag som är känslig, jag som är dum.
Ursäkterna kommer efter ett jag. Om jag vänder på det, ”Hade du uppskattat om jag gjorde detta mot dig?” ”Hade du gjort så här mot en vän?”. Svaret är nästan alltid nej. Trots det överdriver jag. Trots det tar det lång tid innan ursäkten kommer.
Jag tror inte många tror att han är så här, för han är oerhört snäll mot alla omkring sig, ställer alltid upp, ofta utan att de behöver be om det. Glad, lättsam, framåt, aldrig något drama. Säger inte ifrån när han tycker någon gör fel, utan det får jag istället höra, när han är besviken på någon annan. Men han är inte så mot mig. För jag överdriver alltid. Mina känslor är överdrivna. När jag är ledsen räknas det inte.
Ibland tänker jag ”Äsch, det kunde ju vara så mycket värre, han skulle ju t.ex. aldrig slå mig och jag tror verkligen inte han någonsin skulle vara otrogen heller, han är ju verkligen en trygg och bra kille”, men ur ett objektivt perspektiv inser jag också hur sjukt det här är.

Ska jag vara tacksam över att någon manipulerar och utnyttjar mig för att det ”hade kunnat vara värre”?

Vad gör man? Hur fan tar man sig ur det här? Jag kan inte sluta älska honom och han ber ju ALLTID om ursäkt, ibland tar det lite längre tid än andra, men när han sitter där och håller om mig och säger att han inte ska göra mig ledsen igen går jag ju på det varje gång.

 
Hur mycket klarar hjärtat innan det är trasigt för alltid?

Jag är ingen jävla strippa!

Nu vill jag förstås inleda med att säga att jag har ingenting alls emot strippor som själva valt det yrket eller intresset. Ingenting alls. Men jag är trött på att bli tagen för något jag inte är och dessutom är det 2016 och man behöver en catchy rubrik. Kan snarare tycka att det är otroligt märkligt att det på något vis är mindre accepterat och ”skämmigt” att vara strippa, d.v.s. personen som står på scenen och bli beundrad och får betalt, än vad det nödvändigtvis är att gå på strippklubb som besökare och vara den som måste betala för att komma så nära en annan människa… Men det är ett helt annat kapitel.

Jag väljer att skriva detta inlägg på grund av de senaste veckans skriverier i medier då en artist blivit bokat för att uppträda på SKL’s kommundagar i Uppsala (Sveriges Kommuner och Landsting). Under uppträdandet blir en enda person (vad jag känner till, jag har ännu inte sett eller hört någon annan än Oliver Rosengren dela denna åsikt) upprörd och anser att underhållningen inte är passande, reser sig och tar en bild på artisten för att lägga på sociala medier och lämnar lokalen. SKL väljer att avbryta artistens uppträdande och be om ursäkt till publiken för valet av underhållning.

Det här inlägget handlar om Poledance. Pole fitness. Pole sport. Kärt barn helt enkelt för det finns många namn, jag väljer att använda Pole dance i detta inlägg och vi ska prata om det som träningsform och underhållning, så som på SKL’s kommundagar. Det vill säga en dans eller akrobatik där det primära redskapet är en vertikal stolpe av något slag.

En vertikal stolpe råkar händelsevis även vara ett vanligt inslag i på strippklubbar världen över samt i filmer och TV-serier där dessa förekommer. Det betyder inte att det är samma sak och jag är faktiskt ganska less på att behöva förklara detta för vuxna människor, som till exempel Moderaten Oliver Rosengren men jag återkommer till honom, först ska jag förklara vad jag menar och varför jag är less.
Hur ofta tror du Peter Forsberg fått frågan ”Är du konståkare?”. Inte så ofta va? Men i teorin, om han då svarade:
”-Nej, jag är hockeyspelare.”
Även om personen som frågat nu inte ens hade en aning om vad Hockey var så hade ju knappast ett logiskt motarguments varit
”-Nej du har fel, du har ju skridskor och du åker runt på is… då måste du ju vara konståkare, det finns inga andra alternativ”
Så är det för oss. I princip dagligen, det finns ju en stolpe, då måste det ju vara striptease. Till en viss mån kan jag förstå, de som försiktigt ventilerar sin okunskap och frågar utan att döma, de har jag inget emot. De som helt ärligt inte vet bättre. Men de som envisas att bestämma över mig vad jag valt att sysselsätta mig med och vad innebörden är för mig, de är inte värda många ören i mina ögon (Som Oliver Rosengren). De som trots att jag med ett förstående leende på läpparna svarar snällt
”-Nej, jag strippar inte, har aldrig gjort och kommer (förmodligen) aldrig att göra, jag tränar. Jag tränar hårt, jag instruerar, jag tävlar och jag uppträder i Pole dance. Men jag strippar inte och inget jag gör har för avsikt att vara sexuellt upphetsande för någon, även om det precis som de flesta andra danser kan vara både sensuellt, sexigt och vackert emellanåt.”

Den här stången då. Eller stolpen kanske. Medier har under veckan valt att återkommande kalla den för just ”Strippstång”. Jag är personligen rätt fundersam på hur det ser ut då en stång strippar, jag trodde det var människan runt stolpen som strippade.
Stången är väl ändå bara en stång om den inte har ett specificerat användningsområde? Annars får någon gärna förklara för mig vad stången har gjort för att förtjäna detta permanenta epitet.
Eller åtminstone varför man valt att använda det i ett sammanhang där ingen som helst strip har förekommit? Bör inte journalister ha ett bredare vokabulär än så, kan man tycka. Annars känns ju denna konversation också väldigt logisk med deras resonemang.
”-Ursäkta, kan du sträcka mig mordkniven?”
”-Ehm… det här är en vanlig kniv och den har inte använts till något mord”
”-Jo, fast jag har ju sett på TV att man använder knivar till mord, så då måste det ju heta så”

Tor Hatlevoll på SKL valde alltså att avbryta artisten och framträdandet och dessutom be om ursäkt till publiken för framträdandet, trots att den enda som borde få en ursäkt av Tor i den här situationen är artisten, Karin Odermatt som är en seriös och duktig artist och atlet som inte har någonting med striptease att göra. Jag har själv pratat med Karin angående detta för att säkerställa och undvika missförstånd. Det fanns ingenting i framträdandet som hade för avsikt att avspegla eller antyda till striptease.
Händelsen har även jämförts med en helt annan situation då en erkänd och välkänd porrstjärna varit iblandad i en kommunskandal som jag inte ens tänker gå in på då jämförelsen är både helt irrelevant och förolämpande mot artisten.
Jag tänker heller inte gå in så mycket djupare på mina spekulationer om hur reaktionerna hade sett ut i situationen om det istället varit en manlig poledansare eller en kanske en helt annan dansform, t.ex. samba eller varför inte balett där kläderna inte varit helt täckande. För enligt t.ex. Oliver Rosengrens påståenden så är det framför allt kläderna som gett upphov till den starka reaktionen, trots att det i vår träningsform uppenbart är en direkt nödvändighet med mycket exponerad hud för att få grepp på en metallstolpe vid avancerade akrobatiska övningar.

Så tillbaka till Oliver nu då, som faktiskt är orsaken och roten till denna helt urartade diskussion. Det inleddes med Olivers val att fotografera och publicera en bild på artisten på sin Twitter och ifrågasatte valet av underhållning. Han har sedan valt att medverka i ett antal intervjuer i media och uttalat sina åsikter om hur opassande det var, utan att egentligen kunna förklara exakt vad som var som opassande. Inte ens då jag personligen ifrågasatte honom på Facebook hade han något bra svar.

FB Inlägg Ida Rosén FB Inlägg Ida Rosén svar Oliver Rosengren 1 FB Inlägg Ida Rosén svar Oliver Rosengren 2

Oliver Rosengren använder märkligt nog ofta uttryck som ”flera med mig”. Jag har även sett i intervjuerna och artiklarna att det står att ”flera i publiken” blev obekväma etc. Trots dessa uttryck att det skulle vara så många i publiken som blev obekväma har jag hittills ENBART sett Oliver Rosengren uttrycka sitt misstycke, medan desto fler faktiskt tycker… precis tvärtom.

SKL besökare

SKL Besökare 3

SKL Besökare 2Bild lånad av artisten, Karin OdermattSKL Besökare UNT2SKL Besökare UNTHämtat från en artikel på UNT.se

Det verkar alltså som att det är en liten, futtig, okunnig och inskränkt minoritet bland besökarna som blivit stött av en vacker, stark och atletisk kvinnokropp som utförde avancerade atletiska konster, akrobatik och underhållning.
Om det hade suttit en liten grupp rasister i publiken, som blivit stötta av att det befann sig mörkhyade i lokalen och twittrat om detta, hade Tor Hatlevoll och SKL då också bett hela publiken om ursäkt?
Om det suttit en lite grupp gubbar i publiken som fortfarande tycker att kvinnor faktiskt inte ska ha rösträtt eller få stå på scen överhuvudtaget (jag menar, i antikens Grekland så spelades trots allt även kvinnoroller så klart av män) och twittrat (eller skickat röksignaler) om detta, hade Tor Hatlevoll och SKL då bett hela publiken om ursäkt?

Det här kan ju tycka som långsökta och orealistiska jämförelser, ”det där var ju länge sen”, men helt ärligt är det ofta så det känns när vi poledansare får ”skämmas” eller tystas ner bara för att några få vägrar inse att något utvecklats och förändrats. Att på grund av okunskap ständigt bli tagen för, anklagad för (ja, de gånger då det sätts en negativ värdering i ordet strippa/striptease anser jag att det är en anklagelse) något jag inte är och dessutom bli behandlad annorlunda för att någon eller några få har en missuppfattning om vem jag är eller vad jag gör är jag och många Poledansare med mig oerhört less på. Så nej, en gång för alla, jag är ingen jävla strippa.

Om du håller med mig i att den enda ursäkt som bör delas ut i denna situation är en från främst Oliver Rosendal men även från Tor Hatlevoll och SKL till artisten Karin Odermatt och oss andra i Sverige som har Pole dance som seriös sysselsättning och stora passion och inte har nån lust alls att bli kallade för strippor, så skriv gärna under vår namninsamling nedan och dela detta inlägg.

Mvh Ida Rosén



Det blev en tredje plats… till slut

Ja, nu gick ju inte SM alls som jag hade tänkt mig, men jag har ingen annan att skylla på än mig själv. Jag gjorde en chansning.
Jag bestämde mig sent för att ens ansöka och när jag fick veta att jag kom med valde jag mellan att köra safe eller att chansa och jag valde det andra. Jag har länge funderat på att göra ett program med inslag från min tidigare sport, Cheerleading, och eftersom jag i år ändå inte hade så mycket tid på mig så tänkte jag att det var dags att ge det ett försök. Jag tog mig lite vatten över huvudet.

Jag ville så klart ha mycket fart och energi men kroppen var nog inte riktigt redo för det i den form jag är. Väl på scen var det dessutom mycket som inte stämde för mig; min kropp fick bara inte grepp på mässingstolparna (jag är van vid rostfritt stål, stor skillnad), rotationen på spinny-stolpen blev helt absurd så jag trodde att jag skulle flyga av som okontrollerbar hamster och det där med att ha kjol på scen… ingen bra idé. Trodde på riktigt jag skulle flyga med huvudet före i golvet när jag gjorde mina legswitches på slutet.

Men trots alla dessa ursäkter och bortförklaringar tog jag mig faktiskt igenom programmet och det är jag både stolt och nöjd över. Tyvärr räknade domarna fel på plats så jag fick ingen medalj vilket nog hade räddat en riktigt dålig dag, men så här i efterhand har jag alltså fått tredjeplatsen tilldelad mig och det var inte alls många poäng till guldet, så det känns bra. Och dåligt. Hade jag bara skärpt mig går ju tankarna, men va sjutton… det var roligt och publiken verkade gilla mitt nummer och dessutom, jag är riktigt riktigt revanschsugen! 😀

Att guldet dessutom fick gå till vår fantastiska Zara Hedman från Örebro gjorde att det kändes hur bra som helst i alla fall, så otroligt duktig tjej!

Här är jag (och min inklistrade medalj) och resten av FLOW-gänget (minus Zara då)
Simon & Cecilia (guld, doubles professional) och Anki och Amanda (guld, doubles Elite)

Dag 21 – Jag måste orka också, då är det bra att få hjälp

Som vanligt, *poff* sa det och så har det flugit iväg ännu fler dagar. Hittills kanske jag har hunnit ha 2-3 träningstillfällen specifikt inför SM, och jag har en skiss för programmet men en hel del luckor kvar, och jag som hade tänkt att den här gången skulle jag minsann vara förberedd, men det är svårt både att hinna och orka med.

Jag håller klasser 5-6 dagar i veckan, minst 12 timmar per vecka och utöver det ska man ju hinna jobba också. Jag är extremt morgontrött så att träna tidigt för mig är väldigt svårt, särskilt pole då man ändå måste vara ganska vaken och ha koll på tekniken, tränar jag för nära inpå klass känner jag att jag har svårt att göra mitt bästa under lektion och efter klasserna på kvällarna när klockan är ca 22 är jag ofta lite för seg för att träna bra också.

Min axel som jag skadade i somras när jag sköt lerduvor (så jäkla dumt) gör fortfarande ont, så allt som har med s.k. ”twisted grip” (ett av de grepp jag annars är absolut mest bekväm i och som går att göra väldigt många kombinationer, både snurrar och statiskt, med) är helt otänkbart. Nu har vänster axel även börjat kännas av eftersom den får ta över mycket av belastningen som den inte är van vid när jag tränar lite hårdare.

Under de senaste nästan 2 åren har jag tappat väldigt mycket i styrka, dels p.g.a. att jag har öppnat studion i Karlstad, eftersom det inneburit att börja ”om från början” och jag har mestadels hållit nybörjarklasser och lägre nivåer så har jag inte riktigt behållt den styrka jag hade innan. Det är ganska mycket jobb och stress runt att öppna en ny studio, särskilt i den storleken det blev i Karlstad, så även om jag borde prioriterat det har jag helt enkelt inte orkat med så mycket egen träning. Jag har ju inte heller riktigt haft någon här i ”min nivå” eller helst till och med lite högre som man kan utmanas av, det gör det lite svårare också.

Så, nu låter ju det här som väldigt mycket gnäll och bortförklaringar, men det är snarare förklaringar för mig själv och anledningar till varför jag helt enkelt inte KAN förvänta mig hur mycket som helst av mig själv. I grunden är jag verkligen en tävlingsmänniska, men jag börjar också känna att jag vuxit ifrån det tack och lov. Självklart vore det superspännande att hamna på pallen eller till och med få vinna ett SM någon gång under sin ”karriär” men sanningen är att det helt enkelt inte driver mig lika mycket som det gör att skapa världens bästa studio och bli världens bästa instruktör, vilket så klart är lite svårare att tävla i :)

Så vad gör man då? När man känner att man inte kan prestera som man vill? Man tar hjälp!

I mitt fall kommer det handla om att jag 2 gånger i veckan fram till SM ska träna med en otroligt duktig PT som heter Wicci för att min kropp ska klara det här. Träningen kommer främst fokusera på stabilisering, rörlighet och rehab/prehab eftersom det är så tätt inpå tävlingen.

Wicci och jag träffade varandra när vi expanderade FLOW i Karlstad och hon var hos oss som PT i vårt gym, men just då stämde helt enkelt inte timingen. Idag har Wicci istället öppnat en egen PT-studio här i Karlstad, precis i närheten av där jag bor, så det passar mig verkligen perfekt! Då får jag möjlighet att använda förmiddagarna för träning också.

Det känns också väldigt roligt att man kan hålla kontakten och samarbeta, trots att man går åt olika håll ett tag. Jag känner dessutom väldigt stor tillit till Wicci, hon har precis som jag gått sin utbildning via SAFE som är en oerhört seriös och bra utbildning. Hon var förbi för en fika och kikade på mig och min kropp och förstod ganska direkt vad det är vi behöver förbättra och stärka upp. Dessutom, även om hon är världens gladaste och spralligaste lilla filur privat så tror jag hon kan vara en jävel som PT hahah, och det är PRECIS vad jag behöver! Ord och inga visor. Så det här ska bli ett superspännande projekt och jag ser verkligen fram emot att jobba ihop med Wicci igen!

Skärmavbild 2015-10-23 kl. 14.37.25

Dag 4 – Absolut ingen självdisciplin och festalkoholism

Nu är det ju lite som så att självdisciplin aldrig varit min starkaste gren. Om jag inte gör något för någon annan, då jävlar ser jag till att få det gjort. Men som i det här fallet, att tävla i SM. Det är klart jag vill göra bra i från mig, men jag kommer inte släppa allt för att träna dygnet runt. Så funkar inte jag.

Så, även om jag var supertaggad i lördags när jag skrev sist och hade tänkt träna i söndags så… blev det inte riktigt så. Sedan jag flyttade till Karlstad så blir det naturligtvis så att jag inte träffar mina vänner i Stockholm riktigt lika ofta och i lördags så hade jag planerat sedan några veckor tillbaka att träffa min absolut bästa vän Joy och även min typ äldsta bästa vän Johanna som jag träffar äääännu mer sällan och hade verkligen sett fram emot det!

Dessutom skulle vi på Öl & Whiskey-mässan och jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag försökte inbilla mig att jag skulle träna på söndagen men in i det sista så tänkte jag att jag ”skulle ta det lugnt”. Men jag har ett litet problem. Jag är som jag brukar kalla det festalkoholist (ta nu inte detta på blodigt allvar), vilket innebär att jag dricker ju väldigt sällan, i princip aldrig till vardags, knappt ett glas vin till maten när jag går ut och äter men… när jag väl är ledig och ska ”festa till det lite”, då är det kört. Jag har helt enkelt för roligt och hänger inte riktigt med när kroppen börjar få i sig för mycket, nuförtiden är det ju knappast några mängder som behövs heller, så efter bara några ”provsmakningar” på mässan var det ju full jävla rulle på mig i lördags! 😀

Jag hade ändå hur roligt som helst, så ja, det var väl kanske inte så bra att jag var ganska oduglig till någonting på söndagen när jag hade tänkt träna egentligen och eftersom jag är en gammal kärring tar det ju minst 2 dagar att helt bli mig själv igen så här sitter jag nu dag 4 och har fortfarande inte lyft ett finger för mitt SM-program haha ooops 😀 Men men, en dag i taget, som sagt så är fokus detta år att ha roligt så det ska nog bli bra till slut!

20151003_172813 Ida och Yatzy

 Jag och bebin innan jag gick ut i lördags :)

IMG_0042.JPG

Jag och bebin för snart nästan exakt ett år sen 😀 Min lilla Yatzy har blivit så stoooor

Dag 1 – På väg till SM

Här har man ju inte hållt till på ett tag… I ”bloggen” alltså. Men, i och med att det nu råkade bli så att jag sökte och faktiskt också kom med till SM så tänkte jag skriva av mig lite. Peppa mig själv att göra mitt bästa. Idag börjar jag.
Mentalt, jag har ingen tid för träning idag förutom den lektion jag hade i morse med mina nivå 2 tjejer.
Nu sitter jag istället på tåget och försöker gå igenom det som kallas ”Code of points”, en bok eller häfte med regler och poängsystem för internationella tävlingar. Jag kommer förklara lite närmare längre fram hur det funkar, men just nu sitter jag mest och tittar igenom och försöker hitta trick som jag känner att min kropp klarar av och orkar med utan att gå sönder, det har jag varken råd, tid eller lust för. Min högsta prioritet är att kunna vara en bra instruktör, inte att placera mig på SM.

Jag har hittat lite bra kombinationer men luften gick ur lite nyss när jag hade lyckats få ihop ett gäng bra bonuskombinationer bara för att sen upptäcka en regeländring i den nya Code of points, så då var det bara att tänkta om…
Men, första steget är taget!

image

image