Jag är ingen jävla strippa!

Nu vill jag förstås inleda med att säga att jag har ingenting alls emot strippor som själva valt det yrket eller intresset. Ingenting alls. Men jag är trött på att bli tagen för något jag inte är och dessutom är det 2016 och man behöver en catchy rubrik. Kan snarare tycka att det är otroligt märkligt att det på något vis är mindre accepterat och ”skämmigt” att vara strippa, d.v.s. personen som står på scenen och bli beundrad och får betalt, än vad det nödvändigtvis är att gå på strippklubb som besökare och vara den som måste betala för att komma så nära en annan människa… Men det är ett helt annat kapitel.

Jag väljer att skriva detta inlägg på grund av de senaste veckans skriverier i medier då en artist blivit bokat för att uppträda på SKL’s kommundagar i Uppsala (Sveriges Kommuner och Landsting). Under uppträdandet blir en enda person (vad jag känner till, jag har ännu inte sett eller hört någon annan än Oliver Rosengren dela denna åsikt) upprörd och anser att underhållningen inte är passande, reser sig och tar en bild på artisten för att lägga på sociala medier och lämnar lokalen. SKL väljer att avbryta artistens uppträdande och be om ursäkt till publiken för valet av underhållning.

Det här inlägget handlar om Poledance. Pole fitness. Pole sport. Kärt barn helt enkelt för det finns många namn, jag väljer att använda Pole dance i detta inlägg och vi ska prata om det som träningsform och underhållning, så som på SKL’s kommundagar. Det vill säga en dans eller akrobatik där det primära redskapet är en vertikal stolpe av något slag.

En vertikal stolpe råkar händelsevis även vara ett vanligt inslag i på strippklubbar världen över samt i filmer och TV-serier där dessa förekommer. Det betyder inte att det är samma sak och jag är faktiskt ganska less på att behöva förklara detta för vuxna människor, som till exempel Moderaten Oliver Rosengren men jag återkommer till honom, först ska jag förklara vad jag menar och varför jag är less.
Hur ofta tror du Peter Forsberg fått frågan ”Är du konståkare?”. Inte så ofta va? Men i teorin, om han då svarade:
”-Nej, jag är hockeyspelare.”
Även om personen som frågat nu inte ens hade en aning om vad Hockey var så hade ju knappast ett logiskt motarguments varit
”-Nej du har fel, du har ju skridskor och du åker runt på is… då måste du ju vara konståkare, det finns inga andra alternativ”
Så är det för oss. I princip dagligen, det finns ju en stolpe, då måste det ju vara striptease. Till en viss mån kan jag förstå, de som försiktigt ventilerar sin okunskap och frågar utan att döma, de har jag inget emot. De som helt ärligt inte vet bättre. Men de som envisas att bestämma över mig vad jag valt att sysselsätta mig med och vad innebörden är för mig, de är inte värda många ören i mina ögon (Som Oliver Rosengren). De som trots att jag med ett förstående leende på läpparna svarar snällt
”-Nej, jag strippar inte, har aldrig gjort och kommer (förmodligen) aldrig att göra, jag tränar. Jag tränar hårt, jag instruerar, jag tävlar och jag uppträder i Pole dance. Men jag strippar inte och inget jag gör har för avsikt att vara sexuellt upphetsande för någon, även om det precis som de flesta andra danser kan vara både sensuellt, sexigt och vackert emellanåt.”

Den här stången då. Eller stolpen kanske. Medier har under veckan valt att återkommande kalla den för just ”Strippstång”. Jag är personligen rätt fundersam på hur det ser ut då en stång strippar, jag trodde det var människan runt stolpen som strippade.
Stången är väl ändå bara en stång om den inte har ett specificerat användningsområde? Annars får någon gärna förklara för mig vad stången har gjort för att förtjäna detta permanenta epitet.
Eller åtminstone varför man valt att använda det i ett sammanhang där ingen som helst strip har förekommit? Bör inte journalister ha ett bredare vokabulär än så, kan man tycka. Annars känns ju denna konversation också väldigt logisk med deras resonemang.
”-Ursäkta, kan du sträcka mig mordkniven?”
”-Ehm… det här är en vanlig kniv och den har inte använts till något mord”
”-Jo, fast jag har ju sett på TV att man använder knivar till mord, så då måste det ju heta så”

Tor Hatlevoll på SKL valde alltså att avbryta artisten och framträdandet och dessutom be om ursäkt till publiken för framträdandet, trots att den enda som borde få en ursäkt av Tor i den här situationen är artisten, Karin Odermatt som är en seriös och duktig artist och atlet som inte har någonting med striptease att göra. Jag har själv pratat med Karin angående detta för att säkerställa och undvika missförstånd. Det fanns ingenting i framträdandet som hade för avsikt att avspegla eller antyda till striptease.
Händelsen har även jämförts med en helt annan situation då en erkänd och välkänd porrstjärna varit iblandad i en kommunskandal som jag inte ens tänker gå in på då jämförelsen är både helt irrelevant och förolämpande mot artisten.
Jag tänker heller inte gå in så mycket djupare på mina spekulationer om hur reaktionerna hade sett ut i situationen om det istället varit en manlig poledansare eller en kanske en helt annan dansform, t.ex. samba eller varför inte balett där kläderna inte varit helt täckande. För enligt t.ex. Oliver Rosengrens påståenden så är det framför allt kläderna som gett upphov till den starka reaktionen, trots att det i vår träningsform uppenbart är en direkt nödvändighet med mycket exponerad hud för att få grepp på en metallstolpe vid avancerade akrobatiska övningar.

Så tillbaka till Oliver nu då, som faktiskt är orsaken och roten till denna helt urartade diskussion. Det inleddes med Olivers val att fotografera och publicera en bild på artisten på sin Twitter och ifrågasatte valet av underhållning. Han har sedan valt att medverka i ett antal intervjuer i media och uttalat sina åsikter om hur opassande det var, utan att egentligen kunna förklara exakt vad som var som opassande. Inte ens då jag personligen ifrågasatte honom på Facebook hade han något bra svar.

FB Inlägg Ida Rosén FB Inlägg Ida Rosén svar Oliver Rosengren 1 FB Inlägg Ida Rosén svar Oliver Rosengren 2

Oliver Rosengren använder märkligt nog ofta uttryck som ”flera med mig”. Jag har även sett i intervjuerna och artiklarna att det står att ”flera i publiken” blev obekväma etc. Trots dessa uttryck att det skulle vara så många i publiken som blev obekväma har jag hittills ENBART sett Oliver Rosengren uttrycka sitt misstycke, medan desto fler faktiskt tycker… precis tvärtom.

SKL besökare

SKL Besökare 3

SKL Besökare 2Bild lånad av artisten, Karin OdermattSKL Besökare UNT2SKL Besökare UNTHämtat från en artikel på UNT.se

Det verkar alltså som att det är en liten, futtig, okunnig och inskränkt minoritet bland besökarna som blivit stött av en vacker, stark och atletisk kvinnokropp som utförde avancerade atletiska konster, akrobatik och underhållning.
Om det hade suttit en liten grupp rasister i publiken, som blivit stötta av att det befann sig mörkhyade i lokalen och twittrat om detta, hade Tor Hatlevoll och SKL då också bett hela publiken om ursäkt?
Om det suttit en lite grupp gubbar i publiken som fortfarande tycker att kvinnor faktiskt inte ska ha rösträtt eller få stå på scen överhuvudtaget (jag menar, i antikens Grekland så spelades trots allt även kvinnoroller så klart av män) och twittrat (eller skickat röksignaler) om detta, hade Tor Hatlevoll och SKL då bett hela publiken om ursäkt?

Det här kan ju tycka som långsökta och orealistiska jämförelser, ”det där var ju länge sen”, men helt ärligt är det ofta så det känns när vi poledansare får ”skämmas” eller tystas ner bara för att några få vägrar inse att något utvecklats och förändrats. Att på grund av okunskap ständigt bli tagen för, anklagad för (ja, de gånger då det sätts en negativ värdering i ordet strippa/striptease anser jag att det är en anklagelse) något jag inte är och dessutom bli behandlad annorlunda för att någon eller några få har en missuppfattning om vem jag är eller vad jag gör är jag och många Poledansare med mig oerhört less på. Så nej, en gång för alla, jag är ingen jävla strippa.

Om du håller med mig i att den enda ursäkt som bör delas ut i denna situation är en från främst Oliver Rosendal men även från Tor Hatlevoll och SKL till artisten Karin Odermatt och oss andra i Sverige som har Pole dance som seriös sysselsättning och stora passion och inte har nån lust alls att bli kallade för strippor, så skriv gärna under vår namninsamling nedan och dela detta inlägg.

Mvh Ida Rosén



Dag 21 – Jag måste orka också, då är det bra att få hjälp

Som vanligt, *poff* sa det och så har det flugit iväg ännu fler dagar. Hittills kanske jag har hunnit ha 2-3 träningstillfällen specifikt inför SM, och jag har en skiss för programmet men en hel del luckor kvar, och jag som hade tänkt att den här gången skulle jag minsann vara förberedd, men det är svårt både att hinna och orka med.

Jag håller klasser 5-6 dagar i veckan, minst 12 timmar per vecka och utöver det ska man ju hinna jobba också. Jag är extremt morgontrött så att träna tidigt för mig är väldigt svårt, särskilt pole då man ändå måste vara ganska vaken och ha koll på tekniken, tränar jag för nära inpå klass känner jag att jag har svårt att göra mitt bästa under lektion och efter klasserna på kvällarna när klockan är ca 22 är jag ofta lite för seg för att träna bra också.

Min axel som jag skadade i somras när jag sköt lerduvor (så jäkla dumt) gör fortfarande ont, så allt som har med s.k. ”twisted grip” (ett av de grepp jag annars är absolut mest bekväm i och som går att göra väldigt många kombinationer, både snurrar och statiskt, med) är helt otänkbart. Nu har vänster axel även börjat kännas av eftersom den får ta över mycket av belastningen som den inte är van vid när jag tränar lite hårdare.

Under de senaste nästan 2 åren har jag tappat väldigt mycket i styrka, dels p.g.a. att jag har öppnat studion i Karlstad, eftersom det inneburit att börja ”om från början” och jag har mestadels hållit nybörjarklasser och lägre nivåer så har jag inte riktigt behållt den styrka jag hade innan. Det är ganska mycket jobb och stress runt att öppna en ny studio, särskilt i den storleken det blev i Karlstad, så även om jag borde prioriterat det har jag helt enkelt inte orkat med så mycket egen träning. Jag har ju inte heller riktigt haft någon här i ”min nivå” eller helst till och med lite högre som man kan utmanas av, det gör det lite svårare också.

Så, nu låter ju det här som väldigt mycket gnäll och bortförklaringar, men det är snarare förklaringar för mig själv och anledningar till varför jag helt enkelt inte KAN förvänta mig hur mycket som helst av mig själv. I grunden är jag verkligen en tävlingsmänniska, men jag börjar också känna att jag vuxit ifrån det tack och lov. Självklart vore det superspännande att hamna på pallen eller till och med få vinna ett SM någon gång under sin ”karriär” men sanningen är att det helt enkelt inte driver mig lika mycket som det gör att skapa världens bästa studio och bli världens bästa instruktör, vilket så klart är lite svårare att tävla i :)

Så vad gör man då? När man känner att man inte kan prestera som man vill? Man tar hjälp!

I mitt fall kommer det handla om att jag 2 gånger i veckan fram till SM ska träna med en otroligt duktig PT som heter Wicci för att min kropp ska klara det här. Träningen kommer främst fokusera på stabilisering, rörlighet och rehab/prehab eftersom det är så tätt inpå tävlingen.

Wicci och jag träffade varandra när vi expanderade FLOW i Karlstad och hon var hos oss som PT i vårt gym, men just då stämde helt enkelt inte timingen. Idag har Wicci istället öppnat en egen PT-studio här i Karlstad, precis i närheten av där jag bor, så det passar mig verkligen perfekt! Då får jag möjlighet att använda förmiddagarna för träning också.

Det känns också väldigt roligt att man kan hålla kontakten och samarbeta, trots att man går åt olika håll ett tag. Jag känner dessutom väldigt stor tillit till Wicci, hon har precis som jag gått sin utbildning via SAFE som är en oerhört seriös och bra utbildning. Hon var förbi för en fika och kikade på mig och min kropp och förstod ganska direkt vad det är vi behöver förbättra och stärka upp. Dessutom, även om hon är världens gladaste och spralligaste lilla filur privat så tror jag hon kan vara en jävel som PT hahah, och det är PRECIS vad jag behöver! Ord och inga visor. Så det här ska bli ett superspännande projekt och jag ser verkligen fram emot att jobba ihop med Wicci igen!

Skärmavbild 2015-10-23 kl. 14.37.25

Man får hur många chanser man vill

En tids uppehåll. Igen. Det blir alltid så när jag försöker blogga. Samtidigt vill jag ju så gärna. Mycket för min egen skull, kunna ha en ”dagbok”, jag tycker alltid det är så himla roligt att gå tillbaka och läsa i gamla bloggar och dagböcker. Men så får jag en viss prestationsångest också. Jag förstår inte varför, det är ju typ ingen som läser. Men jag har så mycket jag skulle vilja få ut och när det inte blir som jag tänkt mig. Då blir det ofta ingenting alls. Tyvärr.

Det är lördag kväll. Klockan är nästan midnatt och jag bara njuter av en ensam kväll hemma. Samlar mina tankar och jobbar lite. Försöker strukturera. Året har börjat med ganska mycket stress. Inte bara negativt, till viss del så trivs jag ju faktiskt under stress. Jag har haft premiär för ”nyöppningen” av vårt FLOWKarlstad, vilket inneburit nästan 3 gånger större lokaler och dubbelt så mycket personal. Även fler klasser och mycket mer potential. Men det är mycket som ska göras innan men får det att snurra. Och det går ALLTID att göra mer. Den stressen är nog värst. Lite som att gräva i sand, för varje spadtag man tar så ramlar det ner nästan dubbelt så mycket från sidorna. Men nu är vi igång och responsen har varit superbra!

Sen har jag ju Yatzy förstås, världens finaste lilla hund. Jag är verkligen så glad att vi tog beslutet att skaffa henne, jag mår så bra av att ha henne runt omkring mig, tvinga mig själv att ta små pauser här och var och bara få känna så villkorslös kärlek.

Träningen också. Nu jäklar. 2015 SKA jag komma i mitt livs form! Jag har börjat jobba lite på stretchen och små steg, men spagaten har till exempel ÄNTLIGEN börjat ge med sig, de där sista irriterande centimetrarna har försvunnit och nu ska den bara snyggas till, och förstås kompletteras med ännu mer rörlighet, axlar, rygg m.m. och massa styrka. Är så taggad! 2015 kommer att bli fantastiskt!

”-Men det är bara att ta sats, du måste våga!”

Ända sedan jag bestämde mig för att starta eget, så har jag fått fightas lite för att få fram det jag tror på, och ibland även fått ta lite skit. För det är ganska känsligt. Det kommer innebära att jag trampar på tår, men vet ni vad… det skiter jag i. Jag ska berätta varför.

Den största anledningen till att jag startade eget inom just Pole fitness var att jag såg ett behov i sporten av lugnare tempo och seriösare teknik.

Men det här tog ett tag för mig att inse. Jag själv är upplärd lite enligt devisen ”…det är bara att ta sats!” eller ”…du måste bara våga!”. De här uppmaningarna var inget problem för mig, personligen. Dels är jag väldigt orädd och sen hade jag ju en grundstyrka och vana att kastas runt, ramla i golvet och vara upp-och-ner från Cheerleadingen. Det finns många som har liknande bakgrund, dans, gymnastik, eller helt enkelt bara är ganska modiga, som börjar med Pole, och för dem kan säkert ”Kör bara!”-tekniken fungera utmärkt, även i längden.

Men jag såg att det fanns en ganska stor del elever som faktiskt inte tillhörde den kategorin. Som kanske knappt tränat alls tidigare och som gjorde det här för att det verkade lite kul och annorlunda. Att efter 3-4 lektioner säga till en sån person, i en grupp bland 8-15 andra personer ”Jo, men vadå, du måste bara våga! Ta sats, häng upp-och-ner!” kändes inte rätt. Ibland kom någon till och med och hade ont, eller det drog på något ställe i ryggen i något av lyften. Jag började känna efter ungefär ett år som instruktör att jag absolut inte hade den kunskap jag borde ha, bara för att jag råkade känna MIN kropp ganska bra, för att stå där och ta ansvar för de här människorna och deras kroppar.

Det resulterade i att jag träffade Sara, som delade min känsla och vision och vi startade FLOW. Vi började med att ta ett halvår borta från ”instruktörsrollen” och bara utbildade oss, efter nästan 2 år som instruktörer gick vi tillbaka till grunden. Det är nog bland det bästa jag gjort. Vi läste träningslära och anatomi på Safe Education och världen som öppnades framför mig när jag förstod hur muskulatur, rörelser och skelett hänger ihop var en helt fantastisk känsla. Jag började förstå på ett helt annat sätt vad som hände i kroppen, även i de konstigaste mest vridna positioner man kan hamna i på en stolpe. Jag började förstå hur vi med liknande rörelser men mindre belastning kan bygga upp den styrka som krävs för att kunna klara av våra högre mål utan att behöva skada oss på vägen.

Efter detta gick vi även en utbildning via Amerikanska Xpert Training, för att bli certifierade instruktörer i Pole fitness, och även där kom aha-upplevelse på aha-upplevelse. Vi gick igenom grundövningar och teknik på ett sätt jag aldrig blivit lärd. Allt var så lugnt, kontrollerat och… gjorde faktiskt inte (lika) ont. Att sitta på en stolpe första gången, nöta nya trick kommer m.m. alltid att kännas, men jag anser att det ska inte slita mer än det behöver på kroppen, är man noggrann med tekniken så behöver det inte heller göra det.

Pole fitness är en ung sport i Sverige ännu, och det vanliga är att de som lär sig snabbast är de som blir instruktörer. Men det jag tyvärr tror ibland missas när det händer, är att de som lär sig snabbt av olika anledningar, ofta missar 4-5 steg i inlärningsprocessen och uppbyggnaden av nödvändig styrka för någon som inte redan har den, som sen resulterar i att dessa steg heller inte visas för någon som faktiskt behöver dem. Någon som inte kan ”bara slänga sig”, för de musklerna finns inte där gratis för att ta emot när vikten väl landar. Och när man väl hamnar upp-och-ner och känner att kroppen inte riktigt orkar eller vet vad den ska göra för att man inte förberett sig… ja, då förstår jag att det blir läskigt.

Jag är inte perfekt, men MIN personliga strävan och mitt mål är att alltid kunna utmana mina elever på en nivå som passar dem, och att aldrig utsätta en annan person för en skaderisk. Självklart vill jag pusha och peppa mina elever att klara nya saker, men att lära någon att ha tålamod och respekt för sin egen kropp, och se framstegen på vägen till det stora målen, är för mig nog så viktigt. Jag YouTubar nog oftare utlärningsteknik och övningar än nya trick för mig själv och jag tittar mycket på nya utbildningar eller läser artiklar som kan hjälpa mig utveckla min roll som instruktör, utlärningen är idag min största passion.

Och ja, jag är kanske en nagel i ögat för vissa, senast i veckan har jag fått en del skit för just detta här i Karlstad, och ibland kanske jag trampar på tår, men om jag gör det för att jag förespråkar god teknik, lyhördhet gentemot sina elever och säker träning, så tänker jag banne mig fortsätta.

Janni Pole1

Janni Pole 2

Janni Pole 3

 

Bilder lånade från Janni Delérs blogg när hon och hennes fina syster och min goda vän Michaela var och hälsade på och provade pole i Stockholm

SUNDAYS SUPERMARKET!

Ja… tyvärr åkte vi ju ut i kvällens program. MEN! Vi ger inte upp för det!

Gå in på www.SundaysSupermarket.se och hjälp oss förverkliga Sundays dröm om att få ge tillbaka till sin mamma i Nigeria! Vi ska samla in pengar för att hjälpa honom att bygga upp hennes supermarket som hon fick sälja för 10 år sen för att ge sin son möjligheten att åka till Sverige och få ett bättre liv. Men hans liv här har varit tufft, med en alkoholiserad farbror som varit den som skulle ta hand om honom, för att sedan vid 14 års ålder, efter 4 år i Sverige få veta att han inte har papper och riskerar att skickas hem…

Det här är verkligen en helt FANTASTISK människa, snälla, hjälp oss förverkliga hans dröm! 1 krona, 10 kronor, minsta lilla hjälper, många bäckar små! På hemsidan kommer ni kunna följa utvecklingen, insamlade pengar, vart de går, utvecklingen in Nigeria m.m.

 

Butiken, som idag är ca. hälften av vad den var innan Sundays mamma Korede tvingades sälja av den för att ha råd att skicka Sunday till Europa

10656683_10152756548196004_2055479072_n

 

Sunday och hans mamma Korede

Sunday & Mamma

Tapasmiddag!

Va dödshungriga efter resan och hade fått ett tips av mamma om en liten tapasrestaurang som visade sig ligga 5 min från hotellet, perfekt! Så här sitter vi och myser, ätit massa tapas och njuter av varsin kaffe (min råkar vara Irländsk). I morgon är det bara introduktionsmöte och 2 lite lugnare klasser på schemat så vi tänkte kolla läget på stan en sväng också.

image

image

image

image