Idag har det gått exakt ett år sedan. Precis som då är klockan nu efter midnatt, fast då var den ganska mycket mer än så. Jag hade gråtit så länge, så många gånger och jag behövde bara göra något. Jag behövde göra något annorlunda, något för att bryta mönstret. Så jag skrev. Jag har alltid tyckt om att skriva men gör det tyvärr sällan men där och då var det allt jag kunde göra för att göra någonting.

Så jag skrev. Personligt, utlämnande och uthängande. En gång sedan dess har jag fått frågan rätt upp i ansiktet som jag trodde så många fler skulle ställa och som, säkert, fler tänkt i det tysta. ”Varför? Varför skrev du det, varför la du det öppet, var det inte mellan er?”
För att jag behövde göra något nytt, jag behövde bryta det destruktiva mönster jag satt mig i, förlåta, ursäkta, försvara, förneka.
Och den stora responsen har istället gett mig kanske precis det jag behövde och någonstans undermedvetet hoppades på.
Det var över 3000 personer som läste det inlägget, vilket för mig är helt sjukt. Av dessa är det en bra bit över 100 som faktiskt aktivt hörde av sig. Skrev kommentarer på inlägget, privata meddelanden, sms, ringde. Folk jag inte träffat på länge kunde plötsligt säga på stan ”Du, jag läste ditt inlägg”. Och bland dessa var ALLA peppande! På många olika unika sätt, men det var riktigt häftigt och fick mig att känna så mycket positiva känslor som annars låg långt borta just då. Så tack! TACK TACK TACK alla ni som tog er tid, det betyder nog mer än vad ni kanske tror.

Och svaret på frågan de flesta stället idag – Nej. Vi har ingen kontakt. Alls. Jag har knappt hört hans namn det här året, vi har få gemensamma vänner. Så jag vet inte vart han befinner sig, vad han gör, vem han är med, ingenting. Det är märkligt men också skönt. Jag vill inte veta.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag är ”över det”. Över honom. Det är jag inte. Jag älskar honom, jag vet inte om det är så att man alltid gör det på ett eller annat sätt efter en så intensiv relation? Känns så sjukt att det skulle gå bort. Blekna, svalna, avta, absolut, men försvinna? Jag tvivlar.
Men jag är också väldigt tillfreds med den insikten. Jag tänker på honom varje dag, fortfarande. Så kommer det nog vara ett bra tag till. Det var ett tag sen jag grät nu, men ångest och sorg kan komma över mig ibland. Jag vet inte riktigt längre om det är saknaden av honom eller bara någon dock.

Just nu är jag ensam. Eller själv. Är väl mest ett ordval. Jag börjar trivas helt okej med det men känner framför allt att jag behöver det, bli trygg och få bort stressen över att bara vara jag ibland. Jag vill inte bara fylla en plats som blivit tom, jag vill bygga mitt liv så som får mig att må bra och råkar det dyka upp någon som kompletterar på vägen så får vi väl se vad som händer.

Jag hade däremot tur och dejtade världens bästa kille förra sommaren. Det var inte långt efter jag publicerat inlägget som vi sågs första gången och tanken var nog aldrig från min sida att det skulle bli någon längre relation men efter första gången vi sågs så umgicks vi nästan varje dag i ett halvår. Det var så lätt. Han fick mig att skratta, komma ut och göra saker, umgås, ta mig bort från jobbet, gav mig närhet, hångel, sexlust. Allt sånt man trodde skulle vara så långt borta så länge.
Jag minns så tydligt någon dag i början när vi sågs, när jag precis flyttat in i min nya lägenhet och hade planerat att åka till IKEA. Han hade varit bortrest över helgen och vi hade inte pratat lika mycket som vi brukade, men jag hade nämnt att jag skulle dit på tisdagen. Vi pratade i telefon på måndagen och han säger ”Förresten, du vet att jag har räknat med att jag ska vara med dig i morgon och hjälpa till?”. En sån liten sak. Jag hade inte frågat honom, utan det var så självklart för honom att hjälpa mig för att han hade möjlighet. Här har jag levt med en människa i flera år som till slut hade blivit den sista jag gick till för att fråga om tjänster eller hjälp. Inte för att han inte hade gjort det, jag vet att han hade gjort precis allt jag bad honom om, men jag behövde alltid fråga och det var alltid ett problem, alltid krångligt och jobbigt. Precis det som blev droppen den där natten när jag bestämde mig för att klippa helt. Jag hade hjälpt honom hela våren, allt från långväga flytt till begravning. Inte för att han bad mig om något av det, utan för att jag hade möjligheten och jag ville hjälpa honom, det var så självklart för någon jag brydde mig så mycket om, som jag älskade så mycket. Men den kvällen jag bad om hans hjälp var det ”jobbigt”.

Jag och min sommarromans insåg dock när hösten kom att vi kanske inte riktigt hade de känslor som behövdes för att bygga vidare, men vi hade det mest odramatiska och softa breaket ever. Jag hade rekommenderat honom till min egen syster om jag haft någon.

Det som är svårast att hantera är alla drömmar och mål. Det där var verkligen mannen i mitt liv för mig under alla åren. Jag hade aldrig varit kär innan och så som jag kämpat för att det skulle bli vi så fanns det inte i mina tankar att det någonsin inte skulle vara så. Jag var så extremt säker på att han skulle bli pappa till mina barn och bara någon månad innan vi bestämde oss för att gå isär (2 år sen, alltså 1 år innan inlägget jag skrev för 1 år sen) minns jag tydligt hur jag efter en gemensam resa började planera i mitt huvud när och hur jag skulle lägga upp framtiden och jobb så vi kunde ha barn. Jag hade 2 år tidigare gjort en abort för att vi inte var redo (någonstans där började jag på riktigt inse att allt kanske inte var riktigt som det skulle i vår relation, men det är ett helt annat kapitel), men där och då såg så mycket fram emot att känna mig det. Det har varit svårt att bearbeta, jag hade tryckt på ”on”-knappen på bygga bo och familjplaneringen och alla de känslorna men istället blev det kortslutning. 

Det är ett så stort mål för mig, barn och familj, ett mål som fanns inom räckhåll för 2 år sen. Ett mål som var min stora drivkraft i det jag gör och all tid och energi jag lägger på mitt jobb. Mitt stora konkreta mål är att den dagen jag får barn ska jag ha möjligheten att inte behöva gå iväg och jobba 40 timmar i veckan för att få en vettig inkomst, den behöver inte vara särskilt hög, men tillräckligt för att inte har för stor ekonomisk stress, Jag vill spendera mycket tid med mina barn och jag är beredd att offra den tiden nu för att jobba ”ikapp” så jag kan ge mig själv den tiden tillbaka när jag har barn. Det målet känns väldigt avlägset nu. Under det år jag kanske arbetat som allra mest i hela mitt liv, har det vissa dagar känts tomt och meningslöst, trots att jag absolut älskar mitt jobb! Jag har skapat det själv, jag har fantastiska människor omkring mig, jag mår oerhört bra när jag håller klasser och man får ständigt positiv feedback. TROTS det tog ångesten och tomheten över ibland. Det där stora målet som var inom räckhåll, fanns inte längre. Det gick inte ens att föreställa sig.
Vad är då meningen?

Men nu börjar jag äntligen må bättre. På en resa i Thailand i december var det något som lossnade och sen dess känner jag att det börjar vända uppåt långsamt. Jag hade några dagar där på en ö för mig själv och vet ni vad jag gjorde? Nej, jag satt inte och mediterade, yogade, tränade, hittade mig själv, o.s.v. Jag drack och festade. Dygnet runt i drygt en vecka. Hånglade med en ny kille i princip varje kväll, satt på en surfbräda på dagarna och drack kokosnötter med rom i. Och jag mådde TOPPEN! Jag hade så sjukt roligt! Nu rekommenderar jag väl förstås inte alkohol på det sättet, men jag drack inte för att må bättre eller dränka något, utan för att jag hade lust och hade roligt. Alla tankar om ”vad man borde” och ”hur man ska bete sig” efter 30 och vad folk tyckte och tänkte var borta. Jag gjorde precis vad jag kände för. Jag dansade i solnedgången, runt en brasa vid havet , på nattklubb, med hundarna på stranden.
Jag kom hem och så mycket stress försvann. Jag måste inte hitta någon som kan fylla den där platsen direkt. Jag har tid på mig. Jag är ung, frisk, stark och jag behöver faktiskt inte ”växa upp” riktigt än. Eller alls. Jag måste bara hitta tillbaka till mig, den person jag vill vara och den person som jag faktiskt vill att någon annan så småningom ska tycka om. För den personen jag varit under tiden jag inte mått så bra, eller som jag var de sista åren i vår relation, är kanske inte riktigt den person jag hade velat att någon valde heller, för det är inte riktigt jag. Det var en period jag behövde gå igenom men inte ett mentalt stadie jag vill stanna i.
Jag är en glad skit. Optimist med lite sarkastisk och stundvis cynisk humor. Och helt ärligt så tycker jag faktiskt rätt mycket om mig själv också, så det gör mig ingenting att jag får lite tid att hänga med just mig själv också. Och Yatzy förstås, hunden. Så helt ensam är jag ju inte!

Så… Hur mår jag då? Jag skulle inte påstå att hjärtat läker på ett år. Kanske gör just den delen som gick sönder denna gång heller aldrig det. Men man lever ändå, för man har inget annat val i min värld och man gör vad man kan för att vända det till något positivt, allt annat är otacksamt. Min älskade moster fick en stroke i januari i år och bl.a. det fick mig att tänka lite om just det. Den delen av hennes hjärna kommer aldrig att fungera igen, men istället får hon lära hjärnan att hitta nya sätt att jobba, fungera, och lära sig. Kan hon lära sig prata igen kan jag tveklöst ”lära mig” att älska igen. Livet är en så häftig upplevelse och ja, ibland spelar hjärnan såna elaka spratt med en och får en totalt att glömma bort hur lyckligt lottad man är och istället målar en svart sörja över hela ens person och känslor, man glömmer bort känslan av ett äkta leende och glädje. Men i livets lotteri, bland alla människor som föds över hela världen, när man tänker på hur majoriteten av jordens befolkning lever och har det, som vi inte ens kan föreställa oss här i trygga Sverige, om du hade chansen att ta en ny lott och börja om, hade du?
Eller kan du kanske, med de förutsättningar du har framför dig, skapa något bättre av det du redan har?

DU är ansvarig för dig egen lycka. Ta gärna hjälp, den finns, men förvänta dig inte att någon annan kommer göra det åt dig!
Att känna starka känslor är en ynnest, men låt det inte bara vara inom en del av spektrumet, skratta, gråt, skrik, tjut… lev <3