Jag la nyligen upp en inlägg på min Facebook med hashtaggen #metoo . Den hade då redan cirkulerat ett tag och många kopierade ”standard”-texten med en beskrivning av vad syftet med den är; Att uppmärksamma magnituden av hur många som blivit utsatta för övergrepp. Det fick mig som så många andra att tänka på min erfarenhet av det, ur flera olika vinklar, och valde till slut att fokusera på den lilla positiv sida jag kunde hitta av det negativa som drabbat mig, men tyvärr visade det väldigt snabbt att mitt syfte och tanke med inlägget tyvärr feltolkats.

Först blev jag lite stött och nästan arg över att någon, som jag tolkade det, inte ansåg att jag hade ”rätt” att använda hashtaggen i det syfte jag gjorde. Ett syfte som jag då ansåg blivit missförstått och som jag kommer förklara längre ned, men här och nu ska jag precis som med de personer jag hade en privat konversation med om detta missförståndet, berätta bakgrunden till mitt inlägg.
På ett sätt jag aldrig berättat det förut, om något jag nog knappt velat se för vad det egentligen var.

När jag var 12 år blev jag våldtagen.

Det här har jag nog aldrig sagt rakt ut. Inte för att jag direkt ”skämts” eller haft problem att egentligen ens prata om det, men jag har inte tagit det ”på allvar” eller vetat om jag ska eller ens ”har rätt” att kalla det våldtäkt eller ej. Låter konstigt eller hur?
Jag var 12 år gammal och väldigt onykter, nån av de första gångerna. Jag hade hamnat avsides med en kille jag tyckte om, jag tror han var ett år äldre. Vi hånglade, eller ”strulade” som man sa då och jag tror vi hade gjort det någon gång förut till och med. Vi låg uppe på ett tak på Söder och hånglandet övergick till att vi tog på varandra, vilket jag med på, men sen ville han mer. Det ville inte jag. Jag var oskuld och min plan var inte att förlora den på ett skitigt tak, rejält onykter med någon jag inte var kär i. Mina tankar om sex, min oskuld, kärleksrelationer, var väldigt mycket mer romantisk än så. Jag minns till och med tydligt hur jag hade en bild av hur det skulle ske första gången på en strand i solnedgången.
Jag mumlade mina nej samtidigt som vi fortsatte att hångla, försökte ta bort händer som började dra ner mina byxor över höfterna, försökte hålla honom borta men han fortsatte med sin agenda. Jag minns suddigt hur jag ligger på rygg med byxorna halvt neddragna och kniper ihop mina lår så hårt jag bara kan, vägrar sära på benen, medan han fortsätter jucka. Det pågår inte särskilt länge. Jag känner ingenting, mer än att det är kladdigt på insidan av låren, jag tror än idag att han aldrig var inne i mig, därav oklarheten kring om jag ”vågat” kalla det våldtäkt. Men faktumet kvarstår att han, trots mina tydliga markeringar att jag inte ville, fortsatte. Det är en våldtäkt. 

Dagen efter råkar vi mötas och han frågar något om kvällen innan, vad jag minns eller tror hände, något sånt. Han säger att jag ”inte ska oroa mig, det hände inget” eller någon liknande som får mig för stunden lite mer ”trygg” med min känsla och bild av att min oskuld faktiskt var kvar och att det bara varit en konstig, obehaglig händelse. Den känslan varade inte länge. Kort senare är ryktet igång. Han skröt om hur han hade tagit min oskuld. Jag skämtades med, blev retad och kallades ”Karlsson på taket”, och jag intalade mig nog att jag inte brydde mig särskilt mycket, jag höll fast vid min bild av vad som hänt, eller snarare inte hänt, jag tror inte ens jag ”försvarade” det eller försökte förklara utan lät folk hålla på. Men det tog ändå. Till slut blev jag så less på att jag själv inte fått bestämma eller knappt veta om jag var oskuld eller inte så jag låg med en annan kille jag inte var ett dugg intresserad av bara för att ”få det ur världen”. Det där fina jag hade sett så mycket fram emot. Jag ville bara få bestämma själv, jag ville inte att någon skulle ha fått tagit det ifrån mig. 

Än idag känns det ibland lite konstigt när det någon gång kommer upp på tal hur/när man förlorade sin oskuld och jag har aldrig haft ett bättre svar än ett diffust ”Jag vet inte riktigt”.

Så, där är sanningen. Det känns faktiskt skönt att för första gången verkligen sagt det rakt ut.

Tack och lov hade jag efter detta 2 helt fantastiska ”pojkvänner” i tonåren, sex blev något jättehärligt, roligt, tryggt och inget konstigt eller negativt alls. Men det var efter detta, när jag blev äldre och började gå ut på krogen som jag tydligare märkte en effekt av mitt övergrepp, hur det hade påverkat mig. Tack och lov till något positivt, även om det kom av en negativ händelse. Jag hade lärt mig hur tydligt jag behövde säga nej. Jag hade lärt mig att det räcker tyvärr inte alltid räcker att säga nej. Mitt nej hade fått ett eftertryck för jag hade lärt mig vad konsekvensen kan bli om den andra personen verkligen inte förstått vad mitt nej betyder, att jag verkligen inte vill, på riktigt. Jag hånglade runt, raggade, sov hos killar, jag hade till och med en period där jag sällan använde trosor men ändå kunde sova hos någon och be att få låna mjukisar för jag att jag inte ville vara naken med personen.

Det här handlade mitt Facebook-inlägg om. Under den här perioden hade jag också turen/fördelen att de killar jag träffade, sov med, etc. faktiskt accepterade mina nej, precis som det borde vara (men tyvärr inte är). Jag gjorde inget mirakulöst, jag hade tragiskt nog bara lärt mig hur tydligt mitt nej behövde vara och jag kunde verkligen stå för att jag inte ville, när jag inte ville. På samma sätt som att det aldrig är en tjejs fel om ett nej inte tas på allvar så är det heller inte en tjejs rätt eller uppgift att hon ”sagt nej tillräckligt tydligt”, utan så länge ett nej har uttryckts är det ALLTID den andra partens uppgift att respektera och acceptera detta nej.

När jag ändå är inne på ämnet kan jag dock inte låta bli att ta upp en annan poäng. Absolut, mina krogragg har accepterat mina nej och det är tacksamt. Desto mer beklagligt är det att jag inte haft riktigt samma ”tur” i mina vuxna förhållanden. Jag tycker det är viktigt att förklara att övergrepp inte bara handlar om våldtäkter och tafsningar, utan att manipulera eller tjata på någon att göra något personen inte vill är lika mycket övergrepp det med.

Jag har i båda de relationer jag haft som vuxen tyvärr varit med personer som inte riktigt accepterat mina nej.
Jag har fått höra kommentarer som:
”Men vadå, analsex är ju något man gör för den man älskar”.
”Du sa ju faktiskt att vi någon gång skulle ha analsex, nu har det faktiskt gått flera år”
”Men om du har för ont för att ha sex kan du väl i alla fall suga av mig”
eller varför inte den fantastiska midsommarafton då min dåvarande pojkväns absolut bästa vän sitter och förklarar för mig hur
”Jag MÅSTE ju faktiskt ha mer sex med honom, han är en person som behöver och är van vid mycket sex”

Jag vill knappt tänka på hur många gånger jag legat och tittat på TV och kanske har tankarna någon helt annanstans (som egenföretagare är det väldigt svårt att inte ta med jobbet i sängen, det sitter i huvudet), för att plötsligt på en hand i trosan utan direkt förvarning. Att det då inte alltid rinner till utan man kanske spontant rycker undan för det mest känns som man är på en stel gyn-undersökning handlar inte om att jag nödvändigtvis inte tycker om dig eller är kapabel till att bli kåt, men jag kanske hade behövt något som ledde bort mina tankar någon annanstans först. Förspel är inte en så jävla dum idé ibland och handlar inte alltid bara om att dyka ner till oralsex (sjukt va?) utan det kan vara enkel beröring, kramar, pussar eller ibland till och med ett samtal!
Men nope, om jag inte var ”go” så jag fick sura miner och en ryggtavla vänd mot mig.

Tack-och-jävla-lov har jag för det mesta orkat stå emot, men inte alltid. När en person man verkligen älskar gång på gång påpekar hur han inte känner sig älskad på grund av att man inte har tillräckligt mycket sex, så gör man det. Man går med på det, man FÖRSÖKER bli kåt även fast man är trött, stressad, har ont och ingen lust alls. Men ju mer det tjatas (Nu menar jag tjatas, inte pratas om eller förs en dialog med syfte till gemensam lösning) desto mindre sugen blir man. Kroppen glömmer bort hur den ska bli kåt. Jag bokade till och med läkartid för jag trodde att det var något fysiskt fel på mig, att jag rent fysiskt inte längre kunde bli kåt. Jag behövde ingen läkartid för att kunna bekräfta att så var det verkligen inte, så fort jag fick bestämma själv, så fort jag slapp tjatet så kom sexlusten tillbaka.

Jag vågar nog påstå att skaran som tänder på tjatsex är försvinnande liten.

Så OM du är i ett förhållande och om du känner igen dig som den som tjatar… Don’t! Jättehärligt att du vill ha mer sex, sex är fantastiskt och helt underbart, särskilt med någon du verkligen tycker om och älskar, men tjata inte! Och nej, i det läget är det INTE en komplimang att du inte kan hjälpa det utan bara blir så ”himla kåt” på personen.
Om personen du är med inte vill, försök förstå varför, se om ni tillsammans kan göra något, men tro mig, du kommer ingenstans med att skuldbelägga. Det finns ingen knapp att trycka på för att bli kåt när hjärnan inte vill, även om man själv till och med vill! Och när man börjar gå emot viljan och låta kroppen gå med på saker den egentligen inte vill så blir problemet bara värre, det är som att försöka betala lån med nya, dyrare, lån. Det löser ingenting och skjuter problemet framför sig som bara växer.

Att inte lyssna när någon säger nej är ett övergrepp, även om du älskar personen.