Sånt här ska man absolut inte lägga ut offentligt, eller hur? Total tabu. Det är ju privat och har inte med någon annan att göra. Men jag orkar inte mer så ni som älskar att gotta er i andras missnöjen, eller som kanske bara vill känna att ”va fan, alla har det inte lätt som det ser ut på Facebook”, varsågoda.
Varför i helvete jag skriver det här? För att jag blivit knäpp. Denna människa är en drog för mig och jag behöver er hjälp att ta mig bort från den. Vare sig ni känner mig eller ej, så behöver jag hjälp att inse det och ta mig därifrån, att släppa, att sluta låta någon köra över mig om och om igen, bryta ner mig till en person jag inte känner igen eller vill vara. Osäker och ledsen. Det är inte jag.
Först lekte han med mig under 2 års tid, det var så vår relation startade efter ca. 5 månaders uppbyggnad av förhoppningar via Skype då han bodde utomlands. Vi skulle ha det så fantastiskt när han kom hem, han lovade mig så mycket, men efter en helgs festande med sin bästa vän direkt efter han kom hem till Sverige så hade han insett att ”Jag vill inte ha flickvän”. Då började helvetet. Ena dagen stod han utanför min dörr och grät om hur han älskade mig för att nästa stund säga ”jag ska inte ringa dig när jag är full mer” och gå därifrån. Det här var när han hade pengar, var häftig och hade sitt ”jet set stekare”-liv. Då dög jag inte, då ville han inte ha nån flickvän för han ”ville ju träffa andra” som han sa till mig rakt upp i ansiktet några timmar efter han sagt att han älskat mig. När han efter dessa två år av tortyr inte hade några pengar kvar, inget jobb och skulle flytta hem till Sverige så blev vi ”äntligen” tillsammans och då bodde han hos mig ett år. Jag valde att inte ta något betalt, han erbjöd sig aldrig. Efter ett år ledsnade jag eftersom han inte skaffade något riktigt jobb men gärna hängde med polarna och fortsatte vissa av sina kostsamma rutiner, ville behålla sin image. Jag bad honom börja betala hyra, hur han löste det brydde jag mig mindre om. 4 månader senare när jag ber om hyran får jag kommentaren ”Vi måste hålla igen lite den månaden, jag har lite lågt med pengar just nu”.
Jag inser att vår livssituation med mig som enda ”stabil” inkomsttagare (nystartad egenföretagare) inte är hållbar och att vi måste sänka våra månadskostnader.
Jag säljer min lägenhet på Södermalm i Stockholm och köper en ny i Karlstad till oss som han ska hjälpa till att renovera, som ett sätt att få in en fot i renoveringsbranschen och få ett jobb, eftersom jag tydligt märkt att det fanns för mycket prestige från ett gammalt pokerproffs för att skaffa ett ”vanligt jobb” i Stockholm. Jag såg Karlstad som en nystart för honom och själv är jag ganska flexibel så det skulle nog funka. Personligen ville jag absolut inte ha ett renoveringsobjekt, men ja, det var ju en jättebra möjlighet för honom att få ett jobb så varför inte.
Jag står för allt. Betalar för lägenheten och tack vare bra förhandlad ränta eftersom jag tidigare haft väldigt bra inkomst och även sitter på en duglig kontantinsats så blir boendekostnaden per månad riktigt låg. Jag har nu låtit honom vara med och skapa ett fantastiskt fint boende till oss där jag betalar allt, med en månadskostnad på ca 2500 kr var.
Vi bor i Karlstad tillsammans ungefär ett år innan jag faktiskt börjar ledsna på riktigt att han fortfarande inte har en taxerad inkomst, något han lovar mig OM och om igen. Jag vill planera liv, framtid, barn men känner ingen trygghet. Jag gör slut.
Det varar inte länge, för jag älskar honom och han säger att han förstår varför jag gjort slut och att han ska ta tag i det, ”bli bättre”. Inget förändras. Det tar inte lång tid innan det vänds till att det är jag som är den dåliga som gjorde slut, jag ska passa upp på honom.
Vi åker tillsammans på semester över jul och nyår, en resa som kostar över 40.000 kr per person, pengar lånade på min lägenhet som jag sen får betala tillbaka.
4 månader senare inser vi det oundvikliga. Det här går inte. Kärlek övervinner faktiskt inte allt. Man måste må bra också. Vi kommer överens om att gå skilda vägar men att försöka hjälpa varandra ur det. Han lovar mig att hjälpa mig med de sista renoveringar och även försäljning så jag kan sälja lägenheten och gå vidare. Han flyttar ut, tar sitt och är klar.
De dagar vi har sagt att vi ska renovera försvinner han. Han har sagt att han ska fira midsommar utomlands några dagae och är borta i 3 veckor, svarar inte när jag hör av mig. Säger efteråt att det var för att han ”ville fokusera på att må bra själv”.
Jag förklarar att jag inte har tid eller energi för detta, jag klarar inte av att bo kvar ensam i den lägenhet vi har skapat för ett liv tillsammans och i en stad som inte är mitt hem, och att jag istället tar tag i saken med egna händer men anser mig då inte skyldig honom några pengar för det arbete han tidigare gjort i lägenheten och han säger ”ok”. (Han har då alltså redan bott ett år gratis hos mig på Söder, fått en resa för 40.000 kr + haft en månadskostnad för sitt boende på 2500 kr/månad för en stor, nyrenoverad 3:a tack vare mig)
När jag vill bjuda honom på middag för att jag äntligen kan andas ut tar han för första gången upp frågan: ”Du, nu när du vet hur mycket du fick för lägenheten, tycker du fortfarande inte att jag ska få några pengar?”
När jag svarar att ”Vi har redan pratat om detta för flera månader sedan, och kom överens om att jag skulle göra arbetet själv och vi i så fall var klara med varandra ang. detta”
Han pekar mellan oss fram och tillbaka mellan oss och frågar ”Vad gör vi här då?”
Jag blir så paff så jag reser mig och går. Vi pratar inte på 2 månader.
Efter en ångestattack när lägenheten har överlämnats och tömts hör jag av mig, dum som jag är. Vi får kontakt och har en bra relation i några veckor. Jag sover hos honom några dagar och det känns bra, vi är inte osams, det kändes så dumt att vår långa relation skulle sluta i ett bråk om pengar säger jag och han håller med.
Måndagen samma vecka jag ska fylla 30 år ringer han mig. Han börjar med ca 20-30 minuter om saker som är jobbigt i hans liv. Jag stöttar, försöker vara snäll och positiv och struntar i att ventilera själv. Han frågar inget heller. Istället leder han in konversationen på nästa fråga. Återigen, han vill ha pengar.
Han har då kommit på att när lägenheten renoverade hade vi ungefär 40 000 kr som inhandlades på vårt gemensamma kontokort, saker som toalettdörr, golvlister, målarfärg etc. som har funnits och använts i vår lägenhet de 3,5 år vi bott där tillsammans. Han vill nu ha tillbaka sina 20.000 kr av dessa eftersom ”Jag har ju fått tillbaka de när jag sålde lägenheten”.
Till slut tycker jag det hela blir så löjligt, jag har bett honom flera gånger att OM vi ska diskutera pengar ska vi göra det i person med alla papper och fakta framför oss, men eftersom han väljer att bråka om det på telefonen igen så för jag över pengar och ber honom att inte höra av sig mer. Jag skriver ett långt meddelande om att jag inte tycker om att bråka om pengar och jag tycker att det är synd att han inte ser något värde i att jag har försökt hjälpa honom att komma på fötter. Hade jag velat ”tjäna pengar” på honom hade jag istället tagit skälig hyra för möblerat boende för länge sen och legat flera tusen plus, men jag såg det som en relation där man ger och tar, inte kommer 8 månader efter uppbrott och vill ha pengar av varandra efter 5 års förhållande.
Mitt meddelande var känslosamt men inte argt och jag avslutade med ”Jag älskar dig, men hej då, du behöver inte höra av dig mer, jag orkar inte mer nu”.
Han behöll pengarna.
Det tar 24 timmar innan min reaktion har lugnat sig. Jag svarar och skriver att jag redan bett honom sluta höra av sig och att han vet precis vad han gör. Han vill skapa en reaktion. Han ser att jag mår bra utan honom och ha gillar det inte. Han vill förstöra, sätta en liten tagg i mig. Jag är arg ledsen och förtvivlad för jag kämpar hårt för att bygga upp mig själv igen och jag vet att han är fullt medveten om att hans blotta närvaro raserar det för mig, men han har inget svar, ingen ursäkt. Istället blockar han mig tillbaka. Inget försvar, ingen förståelse.
Han ville bara få sista ordet. Han ville inte att jag skulle få må bra utan honom. Att jag skulle få försöka gå vidare utan att han fick förstöra det en sista gång. Väl hemma i Sverige ses vi för att han säger att han vill be om ursäkt, vilket han gör. Som vanligt. Många ursäkter har det blivit under dessa år, men inte ens i närheten av lika många som antalet tårar.
Jag är själv mitt uppe i den mest intensiva och troligtvis mest avgörande perioden i mitt egna företag med 400 arbetade timmar under Januari, men säger till honom att jag självklart kommer och hjälper. Jag hyr en lastbil i Stockholm, kör till Karlstad och hjälper honom fylla den och kör med honom tillbaka till Stockholm. En självklarhet för mig, han bad mig aldrig.Några veckor senare inträffar en tråkig händelse i hans närhet. Jag finns där. Han behöver inte be mig. Jag tar ledigt, släpper allt och finns där. En självklarhet för mig, han bad mig aldrig.
Det här var i fredags. Under natten från fredag till lördag blir jag väldigt sjuk och sängliggandes, känner mig ännu mer ensam och sorgsen. Jag vet att han ska på fest men skickar ett meddelande tidigare på kvällen och säger att han gärna får sova hos mig. Han svarar inte. Ignorerar mig. Han har ju annat, roligare, saker att fokusera på.
Strax efter midnatt på söndagen ringer han, helt oförstående till att jag på något sätt skulle blivit ledsen av att ha blivit ignorerad, vaddå, han hade ju läst meddelandena precis när festen skulle börja, han kunde ju inte svara då heller.
Under dagen mår jag inte bättre, jag har feber och ingen ork, sover mera. Jag inser hur även detta finns en stor risk att bli en sömnlös natt i ensamhet och oro och ringer honom för att höra om han kan tänka sig att sova över en natt till för att jag ska få kunna sova lugnt.
Alltid när han gör något fel eller gör mig ledsen, hur litet det än må vara och ja, ibland kanske helt ärligt fånigt och överdrivet (att inte vilja sova över, att inte svara på sms), så är det mitt fel att vi bråkar, jag som överdriver, jag som är känslig, jag som är dum.
Ursäkterna kommer efter ett jag. Om jag vänder på det, ”Hade du uppskattat om jag gjorde detta mot dig?” ”Hade du gjort så här mot en vän?”. Svaret är nästan alltid nej. Trots det överdriver jag. Trots det tar det lång tid innan ursäkten kommer.Jag tror inte många tror att han är så här, för han är oerhört snäll mot alla omkring sig, ställer alltid upp, ofta utan att de behöver be om det. Glad, lättsam, framåt, aldrig något drama. Säger inte ifrån när han tycker någon gör fel, utan det får jag istället höra, när han är besviken på någon annan. Men han är inte så mot mig. För jag överdriver alltid. Mina känslor är överdrivna. När jag är ledsen räknas det inte.
Ska jag vara tacksam över att någon manipulerar och utnyttjar mig för att det ”hade kunnat vara värre”?
Vad gör man? Hur fan tar man sig ur det här? Jag kan inte sluta älska honom och han ber ju ALLTID om ursäkt, ibland tar det lite längre tid än andra, men när han sitter där och håller om mig och säger att han inte ska göra mig ledsen igen går jag ju på det varje gång.
Ledsen att säga de men han låg med flertalet tjejer i Karlstad under tiden ni var ihop.
Hej! Vad tråkigt att du kände att detta var en kommentar värd att lämna anonymt i ett sånt här läge.
För det första tycker jag faktiskt inte ens det är relevant, för det andra tror jag inte på det. Peter är inte en dålig kille som medvetet sårar någon, jag älskade bara honom mer än han älskade mig och han har varit jävligt duktig på att utnyttja det till sin egen vinning och jag har inte varit tillräckligt stark tidigare att säga stopp. Jag själv var tyvärr otrogen så jag ska inte säga något om det, något jag ångrar och skäms för innerligt och tänker inte ens ge några förklaringar eller ursäkter på fast de finns, men återigen, det är en annan historia än det känslomässiga jag just nu går igenom för att ta mig ur detta.
Vill dock nämna till dig att jag är ganska duktig på datorer och när jag blir lite friskare ska jag göra en ansträngning att spåra din IP-adress för att se vem som avsiktligt vill skapa ännu mer skada i en redan sorgsen situation, eftersom du uppenbarligen är en FB-vän till mig så kan det ju vara ett tips att skriva till mig direkt innan dess och be om ursäkt, särskilt om du någon gång besökt min studio, då har jag garanterat din IP-adress redan.
Ida,
Varför svarar du med hot om att du ska försöka finna personen som skrev kommentaren?
Det kan vara så att denne vill påpeka att han kanske inte är så bra person som du själv försöker intala dig, tacka denne istället!
Personligen undrar jag vad i hela he**ete du sysslar med som plågar dig själv på det sättet? Har du inte förmågan att tänka logiskt eller vad är frågan? Jag har full förståelse för att känslor kan strula till det i huvet men det går till en gräns, vilket du uppenbarligen passerat oändliga gånger.
Hoppas du kan ta dig vidare och jag önskar dig all lycka!
Hej!
Det är inte ett ”hot”, jag har bara nolltolerans mot troll och jag nej, jag tror inte man vill väl med en sån här kommentar anonymt utan då tycker jag att personen kan kontakta mig personligen om det var relevant och eller sanningsenlig information, ingenting du lägger som en anonym kommentar på en öppen blogg. En ”vän” som velat mig väl hade väl berättat detta långt tidigare om det nu var så välkänt? Smutskastning och skitsnack bakom en anonym mask i ett sånt här läge är inte okej enligt mig och kan man inte backa upp sitt påstående så är det just inget annat än smutskastning och förtal, något som jag till och med skulle kunna polisanmäla.
Och jo, jag är faktiskt jätteduktig på att tänka logiskt, så pass att jag är medlem i Mensa och en av de personer i Sverige med högst IQ, tack för att du frågar!
I detta fall är detta återigen, inte relevant. Känslor har inte med logik att göra, jag har älskat och älskar honom fortfarande innerligt och han har sagt till mig om och om igen att han också gör det, vilket jag är helt säker på att han gjort, bara inte lika mycket som jag älskat honom vilket gjort att jag kämpat förgäves. Självklart finns det som du säkert förstår otroligt mycket mer under 7 år än den lilla historia jag delar med mig av här och vi har haft helt ovärdeliga stunder tillsammans, i det stora hela har han varit helt fantastisk mot mig och fått mig att känna ett lugn och en trygghet, jag har inte gått runt 7 år och mått dåligt konstant.
Jag kan inte vara arg på någon, inte mig själv, inte på honom, för att han inte älskat mig mer, jag tror till och med han har velat det själv, men hur får man sig själv att älska någon mer än man gör? Jag har hoppats och velat, ja, kanske lite längre än vad jag borde, absolut, men nu har jag kommit till just den ”gräns” du beskriver.
Jag vet inte om du själv är väldigt ung eller helt enkelt bara inte haft kärleksbekymmer på det här sättet, det är inte så lätt som det låter, jag hoppas att du slipper uppleva det och att du slipper ”förstå”. Tack för lyckönskningarna!