Efter en helt fantastisk helg så kom en rejäl förkylning som ett brev på posten… Så, nu sitter jag och tittar ikapp på lördagens Atleterna på SVT Play och reagerade och reflekterade lite över något som har varit väldigt återkommande i programmet och ofta är i liknande tävlingssammanhang.

Det mentala. Meningar som ”Det mentala är det absolut viktigaste” o.s.v. dyker upp lite överallt. Och jag håller med. Men i min värld finns det olika sätt att se på det mentala. Vad är syftet? Vad är en ”stark mentalitet”?

I programmet så verkar ”stark mentalt” mest innebära den som vill vinna mest och fokuserar fullt på det, att man blir förbannad när man förlorar o.s.v. Absolut, det är ett sätt att vara stark mentalt. För mig innebär stark mentalt att kunna ha en dialog med mig själv, och sortera det som är relevant från det som inte är det. Att ha roligt och faktiskt må bra, även när prestationerna inte är 100% av diverse anledningar. Min prioritet i livet är att mår bra och vara glad. Är jag det känner jag mig stark mentalt.

Går jag runt i ett dygn och är tjurig och butter för att jag inte slog mitt personliga rekord lite halvuppvärmd i en TV-studio under förutsättningar som inte är optimala, eller, att jag inte vann över personer som har mer erfarenhet än mig i grenar som är helt nya för mig, då anser jag mig inte vara stark mentalt. Då är jag mest en ganska insiktslös person.

Vi vann kanske inte hela tävlingen, men inte någonstans känner jag att det handlar om att vi inte var starka mentalt. Och jag har vunnit så otroligt mycket mer på mitt deltagande i värden som inte går att mäta för någon annan. Jag hade så oerhört roligt. Och det tror jag har märkts. I ett av programmen säger till och med Nisse något i stil med ”Men kan du sluta vara så glad människa! Var nervös då!”. Och det var jag. Jag var supernervös. Men jag njöt av det. Jag blev jätteledsen efter t.ex. stavhoppet för jag fick inte prestera som jag ville. Men jag njöt av det också. Jag var nervös med ett leende på läpparna. Jag var ledsen med ett leende på läpparna. Jag kan uppskatta känslor. Även de lite jobbiga ibland. Det för mig är att vara stark mentalt.

En insikt jag fick från programmet är att jag är nog inte den där klyschiga tävlingsmänniskan längre. Man ändras som person genom livet. Jag har nog varit det, helt klart, och småbitar av det finns kvar. Men jag har mognat. När jag ser tillbaka på den personen idag, när jag var som mest tävlingsinriktad, ser jag en ganska omogen Ida, inte nödvändigtvis på ett negativt sätt, men jag hade inte riktigt hittat eller lärt mig uppskatta andra värden i livet än ”vinst”.  Jag jobbade som säljare och ett stort fokus var pengar, jag har tjänat t.ex. 1 miljon per år, men det kommer i ett annat inlägg.

Men den mentala styrkan har knappast blivit sämre för att jag inte alltid vinner. Snarare tvärtom. Tror aldrig jag har känt mig starkare mentalt än vad jag gör idag och jag vet att det bara blir bättre. För jag tillåter mig själv misslyckas. Jag tillåter mig själv vara ledsen. Jag tillåter och accepterar negativa känslor, vi människor fungerar så, de känslorna finns där vare sig vi vill eller inte. Hur vi hanterar dem och vad vi gör av dem är det viktiga för mig. Jag letar efter det positiva. I allt. ”Ok, det där SÖG, men vad var bra med det?”. Det märks även det i programmet. Jag var ledsen när det framgick att vi åkte ut men det FÖRSTA jag sa till Sunday med ett leende på läpparna och tårar i ögonen var ”Vi löser det här ändå, jag har en plan B”. Så fungerar jag. Jag tror Sunday var mer besviken än mig när vi åkte, men även han kunde få fram ett leende och njuta av erfarenheten.

Så,även om jag inte alltid vinner, så känner jag mig faktiskt väldigt ”stark mentalt”.

Ni glömmer väl inte insamlingen? Vi har kommit en bra bit på vägen men är inte riktigt ända framme än!

http://sundayssupermarket.se/

Skärmavbild 2014-10-22 kl. 15.56.57

2014-05-27 21.40.25