Med risk att låta bitter så måste jag ändå få ur mig det här.

Men… jag vill ändå få berätta om ett misstag som skedde när vi skulle hoppa stavhopp, den gren jag trots allt nästan kände mest stolthet över.

Jag var väldigt taggad inför stavhoppet, det hade gått bra på träning och jag kände att jag behärskade det, i alla fall så pass att jag kände mig väldigt säker gentemot våra medtävlande i kvalet. Vi andra fick ju titta då de andra hoppade och när Charlotte och Jesper körde blev vi dock lite förvånade över att Jesper rev, han hade också hoppat bra de senaste träningarna. Men vi antog att det hade med nerver att göra. MEN, när jag och Sunday skulle gå in till tävlingsarenan så mötte vi dem och då sa dem att något kändes fel. Vi var så inne i vårt så vi tänkte nog inte så jättemycket på det utan förberedde oss för vår tur.

Vi hade en plan, jag skulle hoppa första, Sunday, som var lite skadad, skulle hoppa andra och om det gick bra så skulle jag hoppa resten, eftersom skillnaderna var ganska mycket större bland tjejerna och jag hoppade bra. Jag förberedde mig för mitt första hopp… tog ansats… sprang… och… VA??? På väg upp i mitt hopp så sparkar jag ner ribban med foten, något som ALDRIG har hänt tidigare, känslan är jättekonstig, för hoppet kändes helt okej.

Sunday hoppar andra…. och river… tredje… och river… jag ser på honom att han blir lite stressad, jag med, vår plan börjar spricka. Han måste dock ha ett resultat, vi båda måste ha ett resultat, annars vet vi att det är kört, det är tre efter oss och de kan hoppa oerhört lågt om vi inte har ett gemensamt resultat. Vi håller ribban lågt och han klarar fjärde hoppet. Vi diskuterar och eftersom jag känner att något inte stämmer, så kommer vi överens om att ta det säkra före det osäkra, vi sänker ribban. Lågt. Det här klarar jag enkelt. Vilket jag gör. Löjligt enkelt. Jag ville visa mer, jag KAN mer.

Vi går ut från arenan besvikna och lite tomma. Det var inte alls så här vi hade tänkt det. Det är dags för lunch. Vi hinner slå av, adrenalinet försvinner, vi äter och ska gå tillbaka till greenroom. Då kommer produktionsledaren och säger det man inte vill höra… ”Det har blivit ett jättestort fel.”

Det visar sig att de har placerat själva ställningen för ribban PÅ TOK för nära själva ”gropen” där man skjuter i staven, ca 30-50 cm för nära. Jag, som trots allt har hyfsad teknik i och att med rörelsen påminner extremt mycket om det jag gör VARJE dag i min pole dance, drar benen framför mig på vägen upp i hoppet, därför sparkar jag ner ribban i mitt första hopp. Det hade inte hänt om ribban stod rätt. Känner man sig inte bekväm i den rörelsen är det väldigt vanligt att man som nybörjare snarare hoppar med kroppen snett om staven då spelar det inte riktigt lika stor roll att den är lite för nära. (Förlåt Stina, du hoppar superbra, men det blev tydligare att visa vad jag menar med dessa bilder)

Skärmavbild 2014-09-13 kl. 19.37.26

Skärmavbild 2014-09-13 kl. 19.41.09

 

Detta satte oss i en OERHÖRT jobbig situation. Sunday hade fortfarande ont efter ett felsteg i häcklöpningen, Charlotte och Jesper var nöjda med sina resultat. Vi fick frågan från produktionen om vi ville hoppa om, då fick vi hoppa sist, eller om de andra också skulle få hoppa med samma villkor, de 3 par som ännu inte hoppat visste dock inte om detta. Vi visste att det skulle ta MASSA extra tid att göra om hoppen, och dagarna var oerhört långa som de var, så vi gick med på att låta det vara OM de lovade att inte berätta för de andra tävlande paren, eftersom dom då skulle få en fördel genom att veta om att ribban stod fel. Lite chockade går vi in till green room och vad händer där… jo, självklart står några från produktionen och berättar EXAKT hur det ligger till för de 3 paren som ska hoppa. Så… de hade tid att förbereda sig, så mycket det går iof, mentalt för att ändra sin hoppning lite och eftersom de redan visste vårt resultat så räckte det med att hoppa snäppet bättre än oss för att slippa duellera… Och så blev det. Simon och Sara slog oss med FEM centimeter!!! Och jag hoppade mitt lägsta någonsin… Så, jag var OERHÖRT ledsen och besviken efter den tävlingen tyvärr.

Här ser ni mig på träning… tror det är 250 jag provar första gången här! Det var jag över med ribba…

MEN! Jag ska få revansch så jag är glad igen! I Oktober ska jag hem till underbara Hanna i Borlänge och få hoppa stavhopp på riktigt! JAG DÖÖÖR VAD ROLIGT! Jag tyckte verkligen det var det absolut roligaste vi gjorde under hela programmet så jag bara längtar till att få komma dit! Och få träffa Hanna, verkligen, världens snällaste, gladaste och gulligaste tjej!