Igår visades det i TV och jag känner bara att jag vill förtydliga en sak som tas upp i mitt personporträtt. Mina ätstörningar. Jag förstod att detta skulle ”förstoras” något och det är helt okej, jag förstår att de vill göra TV, jag vill bara väldigt gärna ta min chans att förklara lite mer bakgrunden runt det hela. Det jag säger, och meningarna i personporträttet, är ihopklippta från olika saker jag pratat om i min kanske 2 timmar långa intervju. Så här ligger det till, här får ni en stor det av min historia, rakt från hjärtat.

När jag var väldigt ung, precis som jag säger, så hade jag en lite ”tuff” period i mitt liv, i mina mått mätt. Mitt liv och min uppväxt har varit otroligt skyddad, idylliskt och fantastiskt, något jag är extremt tacksam över. Jag förstår att det finns så många skulle ge allt för att få den uppväxt jag blivit bortskämd med, all den kärlek, stöttande familj/släkt och trygghet är få förunnat. Det undantar dock inte att det som var jobbigt för mig när jag var ca. 11-12 år, var riktigt jobbigt. Jag hade en tuff period i skolan då jag blivit osams med en vän i klassen och fick hotfulla lappar i skolbänken och utfrysning. Samtidigt hade vi lite kaotiskt hemma med en rebellisk tonårsbror som inte alltid drog jämt med min älskade pappa (som inte är min brors biologiska far, men vi har växt upp tillsammans). Ingenting onormalt eller extremt, men det var svårt för mig i en ålder då man försöker hitta sig själv. Jag ville inte besvära någon med mina problem så jag sa inget, men någonstans där så utvecklade jag bulimi. Jag tror när jag tittar tillbaka att det egentligen aldrig hade med utseende eller vikt att göra just då, det var nog bara ett utlopp för instängda känslor och ett tyst sätt att ropa lite på hjälp/uppmärksamhet. Det varade inte särskilt länge. Några månader på sin höjd och jag slutade självmant.

Men beteendet är skadligt för kroppen, särskilt i den åldern, runt puberteten där kroppen ska börja växa. Detta kan ha varit en bidragande faktor till att jag under tonåren fortsatte att vara otroligt smal. Jag var heller inte särskilt stor i maten, men oavsett anledning så hade jag absolut inga former alls. Det var då, något år efter bulimin/ätstörningarna som det jag ”kämpar än idag” med började. Självbilden. Hur jag ser på mig själv, min kropp och mitt utseende. Jag har hittat mitt eget sätt att hantera det och generellt så trivs jag väldigt bra med mig själv. Den insikt jag fick som grundade mitt sätt att se på det hela än idag kom väldigt tidigt. Jag minns ögonblicket tydligt än idag, och hur fånigt det än kan låta, så är det en 13-årings tankar;

”Jag hade precis klivit ur duschen. Ansiktet var lite rött av att ha gnuggat bort sminket och jag stod framför spegeln i mitt flickrum. Jag iakttog mig själv, min kropp, mitt utseende och mådde dåligt. Jag var inte nöjd. Inte nöjd alls, jag såg inte i närheten ut på ett sätt jag hade önskat. Så som de såg ut i tidningarna. Så som mina tjejkompisar såg ut. Så som de som fick högst betyg på Snyggast.se såg ut. Min kropp var ett barns men jag var ju så himla vuxen och mogen. Jag var precis på väg att börja gråta när något i mig sa åt mig; ”Äh skitsamma. Helt ärligt, om det finns 100 000-tals människor därute som på RIKTIGT tycker att Marilyn Manson är det vackraste som finns, då borde ju jag kunna hitta i alla fall några som tycker att jag är det, även om jag inte alltid tycker det själv? Och under tiden, kan jag faktiskt jobba på att göra min insida så bra jag bara kan, för där har jag all makt i världen att påverka själv, utan operationer, smink eller vad det kan krävas för att manipulera sin utsida till det man vill”

 Redan där någonstans började jag alltså att separera de två. Utsida och insida. Jag accepterade att jag kanske aldrig kommer att bli helt nöjd med det jag ser i spegeln, men det är okej, de åtgärder som skulle behöva göras för att det ska passa just min smak är inte värt det. Dessutom, finns det alltid någon som har annan smak än mig och kanske tycker att just min lilla runda näsa är superfin?

Jag valde och gör än idag istället att fokusera på min insida. Är jag inte nöjd med någon av mina egenskaper där, är det alltid upp till mig att ändra det. Det kostar ingenting, kräver inga operationer, inget smink, ingen retusch. Bara mindpower.

Detta har också avspeglat vilka människor jag drar mig till och hur jag bemöter kritik, både positiv och negativ. Kritik och åsikter för mitt yttre tar sällan så djupt på mig, för det är inte något jag gjort. Absolut, har jag gjort ett fint klädval, tränat hårt, sminkat mig fint och får en komplimang är det så klart jag blir glad, men i det stora hela, så som jag ser ut så ser jag ut, det är inte jag som har skapat eller gjort så mycket åt, eller tänker drastiskt ändra för den sakens skull. Min insida däremot. Får jag komplimanger för vem jag är eller vad jag gör blir jag väldigt glad. För det är jag som har skapat mig. Med hjälp av en underbar familj så klart. Får jag kritik gör jag en värdering om det är relevant att ändra på eller om det faktiskt bara än en fråga om att jag och kritikern har olika värderingar eller åsikter om vad som är viktigt.

Men ja, jag kämpar än idag att inte låta utseendehetsen få mig att må dåligt. Men jag tror aldrig att jag kommer tillhöra den skaran som tittar på mig själv och känner mig nöjd, tycker att jag är perfekt. Tyvärr, jag tror inte det. Men det är okej, för jag vet om det. Det är inte mitt mål och det får mig inte att må dåligt. Jag, för min egen skull, behöver inte tycka att jag är snyggast i världen, så länge jag är nöjd med vem jag är som person.